Om vårt behov av att sätta ord på tankar och känslor

2018-11-18 · 3 minuters läsning

“Jag ser ett träd och säger träd, jag känner lukten av kaka, som mamma bakar på söndag, och säger kaka, jag hör en fågel kvittra i trädgården och säger: Ja, en fågel. Vi stoppar kakan i våra munnar, den försvinner där, mun, ögon och näsa hål, början på vägar, vart de leder vet ingen exakt, magen säger mamma, men inifrån har jag aldrig sett magen, åtminstone kommer det som jag äter ut igen nertill, men det som jag tar in i mina ögon, vart går det, ska allt det rymmas i mitt huvud, även om jag skulle trava det som vår hemhjälp gör med tvätten, vika ihop och lägga det ovanpå vartannat, tror jag inte det skulle få plats, därför säger jag det som jag ser, för då gör det en sväng inuti mitt huvud och går ut igen genom munnen. Skit, säger jag när jag senare ser vad det har blivit av kakan. Det är ett smutsigt ord, säger mamma, medan hon torkar mig i stjärten.” [1]

Jag vet inte vad det är med detta stycke i Erpenbecks Ordbok, men jag tycker att det fångar en sån självklar sanning, nämligen att vi kan omöjligen hålla kvar allt det som vi tar in med våra sinnen, utan det måste ta vägen någonstans. I form av ord - det är det sätt som ligger närmast till hands - måste det ut… men ord är flyktiga och därför känns det så bra att skapat denna blogg där jag kan fånga och spara det viktigaste som passerar.

Också för att huvudet inte ska bli överfullt av intryck och tankar som jag inte bearbetar… tror det är anledning till att känna frustration och skuld och på så sätt kopplat till mental ohälsa.

Det som gör Jenny Erpenbecks böcker så givande är att hon så väl bemästrar att i koncis form fånga den särskilda utsatthet, sorg och längtan som bor i barnet och ynglingen. Tänker på de två böcker jag hittills läst, Ordbok [1] och Historien om det gamla barnet [2].

De där tidiga, starka känslorna som sätter så stora spår i oss. Då när livet ännu var ungt och drömmarna svävade högt. Samtidigt anar man mellan raderna den vuxnes, mer distanserade blick på händelseförloppen.

Det är upplevelser hos människor i växande, personer i gränslandet mellan barn och vuxen, som närmar sig de vuxnas avtrubbade värld, till viss del förstår de redan att de oundvikligen närmar sig den plats där drömmarna slocknar och livet går på tomgång, men de vill försöka hålla känslan, drömmen kvar ännu en liten stund.

Att de bilder hon målar etsar sig fast så väl beror nog också på att den bakgrund mot vilket hon målar är så betonggrå. Det är en hyllning till fantasin, till möjligheten att i den lilla mikrovärld där vi tillbringar vårt liv fram till den större världen kommer till oss, låta de ännu livfulla tankarna sväva ut, ta plats och tillåtas gro.


  1. Erpenbeck, J. (2006). Ordbok. Stockholm: Bonniers. ↩︎

  2. Erpenbeck, J. (2001). Historien om det gamla barnet. Stockholm: Bonniers. ↩︎