Nina Bouraoui skriver i Poing Mort [¹] om flugorna, om hur de invaderar människohuden och när man viftar bort dem söker de sig till andra platser där huden exponeras - de utgör därmed ett hinder för en fördjupad koncentration. De minskar således utrymmet för en ostörd tankeverksamhet och skrivtillvaro, likt den som Virginia Woolf belyser vikten av i A Room of One’s Own [²]. På olika sätt belyser de två författarna alltså hur priviligiet att arbeta ostört historiskt sett är såväl ett klass- som ett könsprivilegium.