Film Och Teveserie on Joakim Frögren

Nanni Moretti och musiken

Sun, 19 Jul 2026 12:00:00 +0200

Det var i Umeå sommaren 2000 i kollektivet där min dåvarande flickvän bodde som jag första gången kom i kontakt med Nanni Morettis filmkonst. En dag när förälskelsens täta dimma tillfälligt lättat och ersatts av en plötslig hunger gick jag på upptäcksfärd i radhuset där hon bodde medan hon ordnade något att äta. På en dammig hylla i vardagsrummet låg ett antal vhs-band, såväl originalfilmer som inspelningsbara kassetter varav en var märkt Caro diario med svagt blått bläck.

Flera scener ur filmen har etsats sig fast. Först och främst den där Morettis karaktär dansar loss framför teven inne på ett konditori till tonerna av El Negro Zumbon (Anna)¹ med Silvana Mangano:

Stora delar av Caro diario består av scener där Morettis karaktär åker runt på sin vespa i Rom och får olika infall, som att utforska boendemijöerna i stadsdelen Garbatella på närmare håll med ursäkten att han håller på och reka lämpliga inspelningsplatser för sin kommande film som han beskriver så här:

È la storia di un pasticcere trotzkista nell’Italia degli anni 50. È un film musicale. Un musical.

En av låtarna som han glider fram till är Leonard Cohens I’m your man och man kan ana att Cohen själv säkert gillade låtens användning i detta sammanhang då den liksom förstärker den judiskt klingande humorn i texten och det allvar med vilket den framförs; om en totalt kompromissvillig man som kan tänka sig att axla vilken roll som helst för sin kvinna, alltifrån någon som bara går bredvid henne en stund i sanden till den som tar sig an rollen som far till hennes barn. Det är något med planlösheten med vilken Morettis karaktär glider fram på vespan som liksom förstärker den närmast absurda nivån av flexibiliteten hos mannen i texten och som gör låtens användning här så lyckad:

Att musiken i Caro diario är så välvald och bereds en så stor plats i filmen är starkt bidragande till varför jag kommit att ta den så varmt till mitt hjärta. Utifrån mina egna musikaliska preferenser tycker jag särskilt om att Moretti även öppnar dörren till det som en smula generaliserande brukar kallas världsmusik. Efter sitt besök i Garbatella åker huvudkaraktären nämligen vidare på sin vespa och rullar strax in på en öppen dansplats där det dansas bachata till levande orkester. Låten som spelas är “Visa para un sueño” av Juan Luis Guerra:

Men styrkan i Caro diario är att den inte bara är lättsam och underhållande utan också tillåter sig att omfamna det mer sorgsna känsloregistret, som i den drygt fem minuter långa hyllningen till Pasolini. Till tonerna av ett avsnitt av Keith Jarretts improviserade Kölnkonsert får man här följa en sorts pilgrimsfärd på vespa till platsen där Pasolini mördades och i vars närhet ett minnesmonument satts upp. Färden ackompanjeras av ett alltmer stegrande crescendo i Jarretts spel tills dess Morettis karaktär kliver av vespan och i takt med att han blickar mot monumentet som alltmer zoomas in blir musiken åter stillsamt vacker innan den slutligen tonar ut:

När jag på besök hos en vän i Pordenone sommaren 2006 i en skivaffär fann det officiella soundtracket till Caro diario blev jag förvånad att inga av de låtar jag förknippade med filmen fanns med. När jag plockade upp cd:n bestod den bara av komponerad musik av en viss Nicola Piovani. Känslan var inte bara förvåning utan även en viss besvikelse eftersom jag hoppats kunna få all musik jag förknippade med filmen samlad på ett ställe. (Det kanske bör tilläggas att det här var tiden innan Spotify och YouTube fått sitt genombrott.) Men vid lyssning hemmavid blev jag snart snarare tacksam över att uppmärksammas på musik i filmen som delvis gått mig förbi, sannolikt för att den så skickligt smälte in i filmens olika scener.

Med tiden har den korta skivan på bara 35 minuter blivit en av mina mest spelade. Det är något med de enkla melodierna och lättheten med vilken de framförs som gör att det är en skiva jag aldrig tröttnar på. Här är ett av styckena av Piovani från skivan:

Morettis efterföljande film Aprile kom inte att utgöras av en musikal om en trotskistisk konditor i 50-talets Italien såsom protagonisten i Caro diario skämtsamt låter påskina, men han lyckades åtminstone skapa en slutscen i Aprile i form av ett musikalnummer som stämmer väl överens med beskrivningen (även om det är svårt att uttala sig om konditorns ideologiska hemvist):

Liksom i föregångaren vänder han också blicken ut i världen musikmässigt, men den här gången österut när han låter sin protagonist närmast sväva fram till tonerna av den pakistanske sångaren Nusrat Fateh Ali Khans “Yaad-e-Nabi Gulshan Mehka”:

I Ett rum i vår hjärtan (italienska: La stanza del figlio) från 2001, som Moretti vann Guldpalmen med, är den lekfulla tonen nedtonad även om den finns där stundtals. Det är ett finstämt drama som på ett trovärdigt sätt skildrar hur tillvaron för en harmonisk familj ur den övre medelklassen plötsigt slås i spillror när den tonårige sonen omkommer i en dykolycka, men hur de ändå tillsammans tar sig vidare.

I en för mig personligen mycket drabbande scen går fadern, som spelas av Moretti själv, in i en skivaffär och frågar efter tips på en lämplig skiva för sin omkomne sons vän och skivhandlaren räcker då över Brian Enos Before and after Science, en skiva som min egen pappa hade i sin samling och som jag lyssnat mycket på i min ungdom; särskilt då det spår som sen spelas när Morettis karaktär efter inköpet promenerar längs en av Roms trottoarer: By this river.

På skivan Since I Left You från 2000 har The Avalanches använt sig av melodislingan från El Negro Zumbon (Anna) i spåret Frontier Psychiatrist . ↩︎

Janet Kay - Silly Games

Fri, 15 Aug 2025 12:00:00 +0200

I avsnittet Lovers Rock i Steve McQueens miniserie Small Axe från 2020 finns en tio minuter lång scen som utspelar sig på ett reggae-husparty i London 1980 där det dansas till Janet Kays Silly Games. En bit in i låten stänger DJ’n av musiken och låter den lilla skaran som befinner sig på dansgolvet sjunga vidare på den a cappella. Det är en stark scen som fångar gemenskapen som kan uppstå i en grupp som förenas i sin kärlek till musik och dans.

I det här fallet representerar scenen också något större eftersom de ungdomar och unga vuxna som dansar där tillsammans tillhör en minoritet som till vardags är utsatta för en påtaglig diskriminering och rasism som kontinuerligt tynger deras sinnen och grusar deras hopp. Men där och då förenas de i musiken och det är som att tiden står stilla under tiden de sjunger tillsammans och att ingen vill att stunden någonsin ska ta slut.

Akash Bhara Surja Tara

Tue, 02 Jan 2024 02:16:55 +0100

Läste i NYR Daily¹ om Ritwik Ghatak, en bengalisk filmskapare jag inte hört talas om tidigare. Artikelförfattaren kontrasterar honom mot Satyajit Ray och dennes “glowing Apu Trilogy” eftersom han anser Ghatak betydligt mer svartsynt.

Sången Akash Bhora Surjo Tara är från Ritwik Ghataks film Komal Gandhar från 1961 och jag fick kännedom om den genom en intervju med Amit Chaudhuri där han på frågan om vilket bok som senast fick honom att gråta svarar:

I don’t know if this counts, but that whole sequence in Ritwik Ghatak’s film Komal Gandhar, in which a character is singing “akash bhara surja tara” (“the sky full of stars and sun, / the world full of life”), brought tears to my eyes.

Debabrata Biswas är den egentliga sångaren och naturligtvis tillhör den Rabindra Sangeet.

Your browser does not support the video tag.

Asokan, Ratik (2019-01-25). A New Look At Ritwik Ghatak’s Bengal. NYR Daily (New York Review of Books’ blog). Retrieved 2020-01-26 from https://www.nybooks.com/daily/2020/01/25/a-new-look-at-ritwik-ghataks-bengal/ . ↩︎

Mia Engbergs filmtrilogi

Mon, 01 Jan 2024 23:52:10 +0100

Belleville baby (2013)
Lucky One (2019)
Hypermoon (2023)

Om Mia Engberg på Wikipedia.

The Yellow Smiling Face

Wed, 15 Nov 2023 07:28:30 +0100

The Yellow Smiling Face är en kortfilm regisserad av den rumänske regissören Constantin Popescu. Den har vunnit priser på flera europeiska filmfestivaler. Den 15 minuter långa filmen, vars titel refererar till emojis visuella språk, skildrar lekfullt ett äldre par som försöker navigera på sin nya dator.

Här kan man läsa mer om filmen och hur den används i forskningssyfte.

Balladen om en vit ko

Fri, 03 Nov 2023 02:30:43 +0100

Balladen om en vit ko

Medan åren går

Thu, 02 Nov 2023 02:19:46 +0100

Medan åren går

Postanvisningen

Mon, 30 Oct 2023 11:22:41 +0100

Senegalesisk-fransk film från 1968 i färg om den arbetslöse, godhjärtade patriarken Ibrahim som får en postanvisning från sin systerson i Paris innehållande 25 000 francs. Ryktet sprider sig snabbt inte bara till hans två fruar utan till stora delar av omgivningen som alla snart vill ha en del utav kakan.

Problemet är bara det att för att Ibrahim ska kunna hämta ut pengarna krävs först en giltig ID-handling och för en giltig ID-handling krävs först en godkänd födelseattest. Något Ibrahim saknar. Han irrar allt mer förtvivlad runt i ett korrupt Dakar på jakt efter de rätta handlingarna men utan att lyckas, allt medan skulderna hopar sig. Frustrationen växer och han blir motvilligt varse hur lögnaktighet och girighet lönar sig i det urbana samhället, och som en konsekvens blir han alltmer bitter och cynisk.

Filmen kan ses som en slags allegori över de gemensamma problem som många afrikanska länder brottas med när det kommer till hur andras bistånd och välvilja leder till en alltmer intrikat korruption och ett samhälle där lögn, brott och girighet lönar sig i motsats till sanning och givmildhet.

Vad jag förstår anses filmen vara en afrikansk klassiker och det beror nog dels på att den är en av de tidigaste långfilmerna gjorda av en afrikansk regissör, men också på att historien i sin enkelhet förmår belysa en viktig och ständigt aktuell fråga.

Paradiset brinner

Sun, 29 Oct 2023 18:39:40 +0100

Gick på Panora ikväll och såg Paradiset brinner. En film utan moraliska pekpinnar där tre unga systrar både tillåts och tvingas forma sin tillvaro efter bästa förmåga utan föräldrars inblandning, men där vuxenvärldens krav och måsten gör sig alltmer påminda tills dess en upplösning av den starka och frihetligt präglade symbiosen systrarna emellan tycks oundviklig.

Det jag tyckte bäst om i filmen var de två äldre tjejernas imponerande rollprestationer, och personkemin dem emellan; hur deras syskonkärlek skildrades, stundtals innefattande en maktkamp, men bottnad i en så stark ömsesidig respekt och kärlek. Det var fångat med stor ömhet och känslighet på ett sätt som är ovanligt i svensk film. Scenen när den äldre systern rörde vid den ynge systerns läppar för att se om hon andades, och dialogen dem emellan efter maktkampen hörde för mig till de starkaste scenerna i filmen.

Även den yngsta systern gjorde en fin rollprestation även om hon i rollen som det ovetande, fria och lekfulla barnet inte hade en lika komplex karaktär som sina systrar. Jag tyckte också mycket om hur ritualerna för olika mognadsstadier (första mensen, mjölktänder som tappas) skildrades. De scenerna lyckades övertygande fånga en stark gemenskap, ett systerskap, som förankrade vuxenblivandet i ett större sammanhang och därigenom på något sätt gav filmen en större tyngd, ett större allvar.

Däremot tyckte jag mindre om karaoke-scenerna och hur de vuxna grannarna skildrades. Hela karaoke-grejen kändes något iscensatt och konstlad även om den i sig också hade vissa humoristiska inslag.

Jag tyckte mig se vissa influenser från bröderna Dardennes filmer, och då kanske främst Rosetta, inte minst i arbetarklassperspektivet och i hur kameran arbetade. Därtill tycks också viss inspiration ha hämtats från Fish Tank i karaktärernas uppkäftighet, liksom ifrån Harmony Korines Kids och Gummo i det sätt som den föräldrafria tillvaron skildrades ocensurerat. Scenen där den äldsta systern bjuds på vitt vin i köket är också en tydlig blinkning till Vivaldi-scenen på biblioteket i Bo Widerbergs Barnvagnen som jag nyligen sett och skriver om här .

Samtidigt har regissören Mika Gustafson, som vad jag förstår långfilmsdebuterar med filmen, en tydlig egen röst i sitt berättande, där hon på ett skickligt sätt blandar det befriande utlevande och humoristiska sidorna hos karaktärerna med ett visst suggestivt allvar och djup.

Som helhet var det en stark film och en regissör och ett gäng skådespelare som det ska bli spännande att följa framöver.

Barnvagnen

Mon, 16 Oct 2023 19:16:46 +0200

Folkets Bio firade 50 år i helgen och på Panora kostade biobiljetterna bara 50 kr. Jag gick och såg Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963 med Tommy Berggren och Inger Taube i två av huvudrollerna. Att se filmen i dag gör också att man oundvikligen kommer att tänka på den som ett slags tidsdokument från en svunnen tid. Det var ett på många sätt annorlunda Malmö som framträdde i filmen. Oskyldigare, enklare och betydligt vitare.

Under filmens gång kom jag att tänka på pappa många gånger. Hur han var i sin ungdom och hur mötet mellan mamma och pappa kan ha sett ut i 70-talets Falun. Antagligen för att jag inbillar mig att pappa då hade en lyskraft som kanske liknade den Tommy Berggrens rollfigur hade i filmen. Att han liksom visade mamma den större världen, öppnade upp ögonen för mamma på flera sätt. Det var nog också en av anledningarna till att filmen berörde mig mycket, just det att den blev personlig på något sätt.

Jag tyckte mycket om hur den trevande förälskelsen mellan dessa två personer skildrades. Hur blickarna möttes och hur de liksom var inne i sin egen bubbla oavsett var de befann sig. Det var skildrat med stor ömsinthet. Särskilt rörande var scenen inne på biblioteket när de lyssnar på Vivaldi. Det är en film jag gärna skulle se om och rent av vilja äga.

Samtidigt var den inte utan fel och brister och mest reagerade jag på utbrottet från Tommy Berggrens karaktär i slutet av filmen, hur det liksom kom från ingenstans. Det kändes inte rikigt trovärdigt.