Italien on Joakim Frögren

Nanni Moretti och musiken

Sun, 19 Jul 2026 12:00:00 +0200

Det var i Umeå sommaren 2000 i kollektivet där min dåvarande flickvän bodde som jag första gången kom i kontakt med Nanni Morettis filmkonst. En dag när förälskelsens täta dimma tillfälligt lättat och ersatts av en plötslig hunger gick jag på upptäcksfärd i radhuset där hon bodde medan hon ordnade något att äta. På en dammig hylla i vardagsrummet låg ett antal vhs-band, såväl originalfilmer som inspelningsbara kassetter varav en var märkt Caro diario med svagt blått bläck.

Flera scener ur filmen har etsats sig fast. Först och främst den där Morettis karaktär dansar loss framför teven inne på ett konditori till tonerna av El Negro Zumbon (Anna)¹ med Silvana Mangano:

Stora delar av Caro diario består av scener där Morettis karaktär åker runt på sin vespa i Rom och får olika infall, som att utforska boendemijöerna i stadsdelen Garbatella på närmare håll med ursäkten att han håller på och reka lämpliga inspelningsplatser för sin kommande film som han beskriver så här:

È la storia di un pasticcere trotzkista nell’Italia degli anni 50. È un film musicale. Un musical.

En av låtarna som han glider fram till är Leonard Cohens I’m your man och man kan ana att Cohen själv säkert gillade låtens användning i detta sammanhang då den liksom förstärker den judiskt klingande humorn i texten och det allvar med vilket den framförs; om en totalt kompromissvillig man som kan tänka sig att axla vilken roll som helst för sin kvinna, alltifrån någon som bara går bredvid henne en stund i sanden till den som tar sig an rollen som far till hennes barn. Det är något med planlösheten med vilken Morettis karaktär glider fram på vespan som liksom förstärker den närmast absurda nivån av flexibiliteten hos mannen i texten och som gör låtens användning här så lyckad:

Att musiken i Caro diario är så välvald och bereds en så stor plats i filmen är starkt bidragande till varför jag kommit att ta den så varmt till mitt hjärta. Utifrån mina egna musikaliska preferenser tycker jag särskilt om att Moretti även öppnar dörren till det som en smula generaliserande brukar kallas världsmusik. Efter sitt besök i Garbatella åker huvudkaraktären nämligen vidare på sin vespa och rullar strax in på en öppen dansplats där det dansas bachata till levande orkester. Låten som spelas är “Visa para un sueño” av Juan Luis Guerra:

Men styrkan i Caro diario är att den inte bara är lättsam och underhållande utan också tillåter sig att omfamna det mer sorgsna känsloregistret, som i den drygt fem minuter långa hyllningen till Pasolini. Till tonerna av ett avsnitt av Keith Jarretts improviserade Kölnkonsert får man här följa en sorts pilgrimsfärd på vespa till platsen där Pasolini mördades och i vars närhet ett minnesmonument satts upp. Färden ackompanjeras av ett alltmer stegrande crescendo i Jarretts spel tills dess Morettis karaktär kliver av vespan och i takt med att han blickar mot monumentet som alltmer zoomas in blir musiken åter stillsamt vacker innan den slutligen tonar ut:

När jag på besök hos en vän i Pordenone sommaren 2006 i en skivaffär fann det officiella soundtracket till Caro diario blev jag förvånad att inga av de låtar jag förknippade med filmen fanns med. När jag plockade upp cd:n bestod den bara av komponerad musik av en viss Nicola Piovani. Känslan var inte bara förvåning utan även en viss besvikelse eftersom jag hoppats kunna få all musik jag förknippade med filmen samlad på ett ställe. (Det kanske bör tilläggas att det här var tiden innan Spotify och YouTube fått sitt genombrott.) Men vid lyssning hemmavid blev jag snart snarare tacksam över att uppmärksammas på musik i filmen som delvis gått mig förbi, sannolikt för att den så skickligt smälte in i filmens olika scener.

Med tiden har den korta skivan på bara 35 minuter blivit en av mina mest spelade. Det är något med de enkla melodierna och lättheten med vilken de framförs som gör att det är en skiva jag aldrig tröttnar på. Här är ett av styckena av Piovani från skivan:

Morettis efterföljande film Aprile kom inte att utgöras av en musikal om en trotskistisk konditor i 50-talets Italien såsom protagonisten i Caro diario skämtsamt låter påskina, men han lyckades åtminstone skapa en slutscen i Aprile i form av ett musikalnummer som stämmer väl överens med beskrivningen (även om det är svårt att uttala sig om konditorns ideologiska hemvist):

Liksom i föregångaren vänder han också blicken ut i världen musikmässigt, men den här gången österut när han låter sin protagonist närmast sväva fram till tonerna av den pakistanske sångaren Nusrat Fateh Ali Khans “Yaad-e-Nabi Gulshan Mehka”:

I Ett rum i vår hjärtan (italienska: La stanza del figlio) från 2001, som Moretti vann Guldpalmen med, är den lekfulla tonen nedtonad även om den finns där stundtals. Det är ett finstämt drama som på ett trovärdigt sätt skildrar hur tillvaron för en harmonisk familj ur den övre medelklassen plötsigt slås i spillror när den tonårige sonen omkommer i en dykolycka, men hur de ändå tillsammans tar sig vidare.

I en för mig personligen mycket drabbande scen går fadern, som spelas av Moretti själv, in i en skivaffär och frågar efter tips på en lämplig skiva för sin omkomne sons vän och skivhandlaren räcker då över Brian Enos Before and after Science, en skiva som min egen pappa hade i sin samling och som jag lyssnat mycket på i min ungdom; särskilt då det spår som sen spelas när Morettis karaktär efter inköpet promenerar längs en av Roms trottoarer: By this river.

På skivan Since I Left You från 2000 har The Avalanches använt sig av melodislingan från El Negro Zumbon (Anna) i spåret Frontier Psychiatrist . ↩︎

Sportlovssnack i Sturebadets bastu

Thu, 27 Feb 2025 23:48:17 +0100

Hugo Rehnberg tar i sin senaste SvD-krönika upp sportlovssnacket i Sturebadets bastu vilket främst tycks utgöra en form av positioneringslek för de inblandade:

Högst upp ligger Sankt Moritz, tätt följt av Zermatt. I elitserien spelar även Lech och Verbier. De franska alporterna utgör mellanskiktet. Inget att yvas eller att skämmas över. När finansmännen berättar att de tänkt tillbringa lovet i de italienska alperna uppstår märkligheter. Då är det som att valet måste motiveras med något mer. Oftast maten: ”Alltså, man älskar ju pasta och vi har hittat en familjeägd liten krog där nonnorna gjort egen gnocchi i generationer”.

Världens vackraste moped?

Sun, 15 Sep 2024 21:07:03 +0200

Oliver Sacks och det periodiska systemet

Wed, 19 Jun 2019 18:43:09 +0200

När Oliver Sacks vid 10 års ålder såg ett periodiskt system i ett vetenskapsmuseum blev han övertygad om att:

these were indeed the elemental building blocks of the universe, that the whole universe was here, in microcosm, in South Kensington.¹

Sådana insikter eller infall känner jag igen mig i också; önskan att fånga universum i en tabell, en modell eller en samling av tecken - representationer - denna idé väcker många tankar.

På tal om periodiska system, är boken av Primo Levi med det namnet i vilken han delar viktiga episoder av “sitt” liv en av mina favoriter. På grund av den livfulla gestaltningen liksom det fascinerande och innovativa greppet att kategorisera sitt liv i enheter baserade på grundämnen.

Callow, Simon. “Truth, Beauty, and Oliver Sacks.” Review of Everything in Its Place: First Loves and Last Tales, by Oliver Sacks. New York Review of Books 66 no. 10 (2019), https://www.nybooks.com/articles/2019/06/06/truth-beauty-and-oliver-sacks/ . ↩︎

Kackerlackan i litteraturen

Tue, 18 Jun 2019 18:36:44 +0200

I Passionen enligt G.H.¹ tar Clarice Lispector upp hur upptäckten av en kackerlacka i en kontrollerad övre medelklasstillvaro välter allt på ända. Protagonisten verkar fram till upptäckten av kackerlackan betrakta och knyta det mänskligt unika till förmågan att sätta sig över ’naturen’ och utveckla och förfina sin tillvaro och därigenom göra sig till ‘herre’ över naturens nyckfullhet. På något sätt är det de sofistikerade vanorna som gör henne till människa och inte förpassar henne till djuren. Men naturen gör sig plötsligt påmind mitt i den högkulturella tillvaron. och åsynen av kackerlackan får henne att tvivla på och omvärdera det mesta av det som tidigare varit självklart.

Det går till viss del att likna den roll kackerlackan spelar i Lispectors roman men den roll ynglingen som tar sig in hos, och förför, den borgerliga kärnfamiljen i Pasolinis Teorema². Han tränger in och och tvingar dem att inse ’naturens’ eller det oförställdas kraft. Ett av många exempel på hur Pasolini i sina verk hyllar det oförställda, det ’naturliga’.

Lispector, Clarice. 2005. Passionen Enligt G.H. Stockholm: Tranan. ↩︎
Pasolini, Pier Paolo. 1968. Teorema. Milano: Garzanti ↩︎