Filosofi on Joakim Frögren

Om AI och risken för fördumning

Wed, 15 Jan 2025 00:39:30 +0100

Fredrik Sjöberg recenserade Peter Gärdenfors nya bok om AI i SvD i höstas och drog då slutsatsen att det inte är AI som vi ska frukta utan den (sedvanliga) dumheten och att bästa motmedlet utgörs av det fysiska, mellanmänskliga mötet:

Den som kommunicerar via text kan inte vara säker på att en människa finns i andra änden. Även röster går att imitera, snart nog även videosända ansikten. Vill man vara säker får man träffas och fika ihop. Konditoribranschen är framtiden.

Lustigt nog är Ulf Danielsson i en nypublicerad essä om AI i DN inne på samma linje och förordar muntliga prov och salstentor som nödvändig åtgärd mot efterapandets fördumning. Likheterna slutar inte där utan även Danielsson avslutar sin text med att ge sin syn på vari framtiden består — här med fokus på undervisning — och då låter det så här:

Jag torkar av den svarta tavlan med en våt svamp. Mina svarta byxor är fulla av kritdamm men jag känner mig ändå upplyft. Jag rätar på ryggen. Detta är framtiden.

Är det en tillfällighet att två svenska naturvetare i sextioårsåldern med en förkärlek för folkbildning får något nostalgiskt i blicken när AI kommer på tal?

Isabella Nilssons understreckare

Fri, 03 Jan 2025 08:33:04 +0100

Isabella Nilsson har skrivit några understreckare i SvD som är mycket läsvärda. Bäst tycker jag om hennes senaste där hon diskuterar Fernando Pessoas “Orons bok” och Michel Houellebecqs ”Hålla sig vid liv”. I den essän fullständigt briljerar hon med sin svartsynta språkekvilibrism. Här är ett kort utdrag:

Så fort jag gör misstaget att lämna min lägenhet utsätter omvärlden mig för så höga halter toxisk positivitet att mitt hjärta troligen skulle ha stannat om jag inte så förutseende skyddat det med utrivna boksidor som strålningssäkra sköldar i bröstfickan. Det kan naturligtvis inte vara vilka utrivna boksidor som helst, nota bene, bara vissa författarskap har de glättighetsavvisande egenskaper som krävs för att hålla mig oskadd till och från närbutiken. Misantroper som Samuel Beckett, Emil Cioran och Thomas Bernhard funkar självfallet utmärkt. Även melankoliker som Fernando Pessoa gör jobbet. Romantikerna däremot går fetbort.

Isabella Nilssons understreckare:

16 feb 2024: Med boksidan som sköld mot världen
28 juli 2023: Den intighet som rymmer allt
22 feb 2023: Verklighetsavhoppare och överfulla tomrum
14 nov 2022: Bakom varje identitet står en lekstuga
18 feb 2022: En sötsyrlig känsla för livets tunga frågor

För SvD:s räkning har också Karin Thunberg gjort ett reportage om henne i samband med att “Nonsensprinsessans dagbok” kom ut.

Horace Engdahl går och reflekterar i nytt SVT-porträtt

Mon, 07 Oct 2024 12:31:40 +0200

Sveriges Television har nyligen släppt en dokumentär om Horace Engdahl i vilket upplägget är att han går till fots till Rom (oklart varifrån) samtidigt som han ges utrymme att reflektera över sitt liv och sin syn på sakernas tillstånd.
I min värld är herr Engdahl en sann intellektuell med stor integritet. Jag läser alltid hans kolumn i SvD med stort intresse och imponeras ofta över sättet han med underfundig humor och vassa formuleringar lyckas fånga in och synliggöra såväl det vackra som det absurda i vår samtida tillvaro.
Här har jag samlat några av de reflektioner han gör i SVT-porträttet:

Om oviljan mot att vara djupsinnig

Jag betraktar djupsinne som ett slags etikettsbrott som jag ogärna begår. Sociologiska och psykologiska teorier är till för att komma till korta så att vi gång på gång konfronteras med människans komplexitet och ursinniga orimlighet, vilket väl är en och samma sak.

Om tiden och de stora mästarna

En sak står klar för en när man vandrar omkring i Italien - om man inte har tänkt på det förut - när man sitter på kvällarna och läser, och det är att de stora mästarna är inte från vår tid; den stora klangen stiger inte från det instrument som vi förfogar över.

Om gåendet och tid för att tänka

Det är lustigt med gåendet att du behöver inte programsätta gåendet, det programsätter sig själv. Det som är viktigt för dig kommer fram efter en stund när du går, det är oundvikligt. Du hör fåglarna, du hör löven som prasslar, du hör bäcken som sorlar, men du tänker egentligen inga tankar alls och så återupptar du tänkandet. Det som gåendet ger dig är någonting ovärderligt nämligen tid.

Om Svenska Akademien som inrättning och dess anpassningsförmåga

Det finns ju säkert människor som menar att vi inte bara är en ålderdomlig inrättning utan också en föråldrad inrättning. Vi är ju historiskt sett en rest från kungamaktens dagar, från en epok som såg ganska annorlunda på förhållandet mellan samhället och litteraturen.
Men samtidigt så kan man ju, om man tittar på akademiens historia under mer än 200 år också se vilken förnämlig anpassningsförmåga institutionen har haft så tillvida att den precis som en framgångsrik djurart har förmått att överleva stora förändringar i sin biotop.

Om sitt förhållande till gruppen och ordets makt

Jag har alltid varit lite rädd för gruppen. Som ett relativt ensambarn så blir man ju det, man blir rädd för gruppen och då måste man på något sätt blidka den, man måste dämpa ner de aggressiva impulser man föreställer sig hos gruppen och då är ju ordet ett väldigt medel därför att det både närmar och lägger ett avstånd.
Om man talar på ett lite annat sätt än de andra så, ja, det gör dem ställda i någon mening. De kan inte riktigt svara med samma mynt. Och samtidigt så innebär själva samtalet ett band som gör att man ändå kan slå sig ner.

Om att inte svika sig själv

Man får vara glad om man inte sviker sig själv när något sånt här inträffar, det är kanske det allra viktigaste.

Om drevets konsekvenser

I det här fallet var det framför allt två saker. Dels att det som hände mellan oss som ändå var vänner och kollegor och hade verkat i väldigt nära gemenskap i många år, det var en mycket smärtsam erfarenhet, men också hur våldsam den yttre kraften var i det här fallet. Vad ett drev i full skala innebär. Vad det innebär när medierna sätter igång att förfölja människor och hur det drabbar alla som på något sätt försöker ställa sig i vägen.
Det här var skrämmande på allvar och fortfarande finner jag det skrämmande när jag ser tillbaka på det och det ändrade på något vis min grundläggande uppfattning om samhället Sverige.

Om solidaritet vs. lojalitet

Jag tror inte jag är solidarisk därför att jag tycker inte om kollektivet. Jag avskyr massan, jag erkänner det. Jag säger det rent ut: Jag avskyr massan. Men de som man har valt, de som tillhör ens liv, med dem är man förbunden av en högre lag och den kräver lojalitet nästan hur långt som helst.

Jag tror att svek är det värsta jag kan föreställa mig. Det är avgrundslikt. Jag tror att jag tidigt fick något slags skepsis till kamratgäng och kollektiv och grupper och alla såna där formationer där man ska ingå och som man ska vara solidarisk med.
Det fungerade inte för mig och jag blev utstött ur några av dem och hade väldiga problem och hamnade i konflikt med dem, och då stannade det kvar, då stannade den grundupplevelsen kvar, ett slags misstänksamhet mot kollektivet som verkligen sitter väldigt djupt hos mig.
Men det som det efterlämnade då den här grundläggande erfarenheten att marken du står på kan rämna i vilket ögonblick som helst.

Det finns ju ofta en sån här falsk idealism hos sveket och förräderiet att man gör det för en god saks skull. Man offrar någon för sanningen, för rätten eller för framtiden eller för vad du vill, men det där imponerar inte på mig utan för mig är svek svek och förräderi är förräderi. Och även det förräderi som räddar världen är avskyvärt.

Om sin syn på svensk offentlighet

Jag är främmande för rätt mycket av den opinionsbildning som vi har omkring oss. Halva innehållet i en normal tidning är främmande för mig.

Mina egna reflektioner

Johan Croneman kritiserar i DN dokumentären då han menar att det ställs alltför få kritiska frågor i den, och att SVT därmed blir att närmast rentvå Horace Engdahl, vilket han starkt ifrågasätter. Det som journalister som Croneman tycks reta sig på när det gäller Engdahl tror jag är hans konsekventa vägran att be om ursäkt för sin orubbliga lojalitet med Jean-Claude Arnault.

Som jag ser det hade journalisten i dokumentären mycket väl kunnat gått på hårdare och pressat Engdahl när det gäller hur starkt en lojalitet utifrån hans hållning egentligen sträcker sig. Just den frågan saknade jag.
Om det till exempel hade varit så att Arnault otvetydigt hade varit pedofil eller barnamördare hade Engdahls lojalitet med honom då varit intakt? Det är för mig en i sammanhanget relevant frågeställning - även om den är hypotetisk - just eftersom Horace tycks värdera lojalitet så högt. Sannolikt hade Engdahl om så var fallet betraktat Arnaults agerande i sig som ett svek och därmed tagit avstånd från honom, det är min gissning, men här lämnas tittaren i ovisshet kring hur långt Horace lojalitet egentligen sträcker sig.

Men om den typen av frågor hade ställts så hade dokumentären förmodligen fått en annan och mindre lättsam karaktär och istället mer antagit formen av intervjuprogrammet 30 minuter. Genom att Engdahl i dokumentären nu tillåts att relativt obehindrat lägga ut texten, serveras man som tittare ändå en tydlig bild av hur stark vikt Horace fäster vid lojalitet, och hur föraktfullt han ser på massans makt.
Hade dokumentären varit mer kritisk hade Horace sannolikt inte tillåtits att så fritt och obehindrat mejsla fram sina resonemang, utan då hade dessa förmodligen ihärdigt avbrutits och hackats upp av journalistens kritiska frågor.

En annan viktig aspekt det viktigt att ha klart för sig är att Svenska Akademiens självständiga ställning gentemot det övriga samhället, liksom Engdahls ekonomiska oberoende, utgör viktiga faktorer som underlättar för honom att ha den moraliskt grundade konsekventa hållning han har i frågan om Jean-Claude Arnaults skuld. Hade Engdahl istället stått i ett större beroende till det omgivande samhället hade det nog blivit svårare för honom att hålla massan stången på samma sätt. Då hade han kanske tvingats till den underkastelse och de ursäkter som Croneman och hans gelikar så starkt tycks sukta efter, även om jag personligen har svårt att tro det sett till Engdahls karaktär.

För mig var det hur som helst sammantaget väldigt givande att få ta del av Engdahls tankar och formuleringskonst genom den här dokumentären. Det fick mig att reflektera över en rad saker, inte minst mina egna förhållningssätt till dem som står mig nära och nur stark min lojalitet till dem egentligen är.

Heideggers 'i-världen-varo' förklarat

Tue, 27 Jul 2021 15:06:38 +0200

Bästa redogörelsen för Heideggers begrepp i-världen-varo (In-der-Welt-sein) som jag har läst [¹]:

Vid en första anblick kan man dock tycka att språk och mening är närmast identiska problemområden. Men det finns i detta sammanhang en väsentlig skillnad. För den kontinentala filosofin är begreppet mening inte någonting som exklusivt och ursprungligen är att hänföra till språkliga tecken och utsagor. Med sitt breda filosofiska begrepp om mening försöker man inom denna tanketradition snarare fånga ett slags grundskikt i vad Martin Heidegger i ”Varat och tiden” från 1927 kallade för människans i-världen-varo.

Om vi lämnar naturalismens vetenskapliga utblick med dess karaktäristiska tredjepersonsperspektiv för att i stället reflexivt sänka oss ned i det levda livets praktiska erfarenhetssfär i vilken vi alltid redan befinner oss innan vi så att säga teoretiskt börjar fråga, så upptäcker vi att det vi kallar för världen inte utgör någon ansamling av indifferenta objekt placerade i den objektiva rumstiden, och att världen inte primärt möter oss i form av till exempel råa sinnesdata eller ett vimmel av förnimmelser.

Världen utgör snarare ett dynamiskt och icke objektiverbart meningssammanhang eller betydelsekomplex som vi i egenskap av människor på ett eller annat sätt hela tiden befinner oss öppna inför och engagerade i, och inom ramen för vilket saker och ting organiserar sig och antar en specifik karaktär eller form. Människan kan inte tänkas utanför sin värld och världen kan inte tänkas utanför människan. I-världen-varon utgör den meningsmättade ursprungsplats eller det spelrum för livsmöjligheter som varje mänsklig aktion – till exempel varje vetenskapligt undersökande – alltid måste ta sitt avstamp ifrån och utvecklas inom.

Här kan man jämföra med Erikssons kritik av den naturvetskapligt inriktade psykologin [²] som bottnar i samma resonemang. Vad Eriksson alltså därmed påvisar är att Heidegger och psykoanalysen har liknande teoretiska utgångspunkter i sin syn på människan som en i första hand relationell och meningsskapande varelse. Eller som det står nedan “människans sätt att alltid vara infogad i ett sammanhang av mening”:

Om man utgår från denna i grunden Heideggerska idé om människans sätt att alltid vara infogad i ett sammanhang av mening så kan inte ett genuint filosofiskt tänkande om språkets väsen primärt fokusera på språket i termer av att vara till exempel ett självständigt undersökningsområde bestående av en vokabulär, en logik och en uppsättning grammatiska regler. En dator kan möjligtvis programmeras så att den maskinellt kan avge språkliga satser, men av principiella orsaker är det endast en varelse av i-världen-varons karaktär som kan ”ha ett språk” och ”ha något att säga”, och därför måste den filosofiska frågan om språket växa fram utifrån ett tänkande om människans vara.

Heideggers i-världen-varo knyter också starkt an till Handkes begrepp Tagwerden och man kan ana, som Anders Olsson är inne på, att Handke har inspirerats av Heidegger.

Fler texter av Eriksson finns här: https://archive.fo/Eqhhw

Eriksson, Johan (2012-05-30).Enligt Heidegger är det språket som talar i oss. Online från Under strecket. Hämtad 2021-07-27 från https://www.svd.se/enligt-heidegger-ar-det-spraket-som-talar-i-oss . ↩︎
Eriksson, Johan (2018).Ett dåligt beteende är alltid meningsfullt. Online från Under strecket Hämtad 2021-07-27 från https://www.svd.se/a/8wAwJE/ett-daligt-beteende-ar-alltid-meningsfullt . ↩︎

Om Boris Lehman

Fri, 16 Apr 2021 00:27:44 +0200

Boris Lehman à la recherche du tombeau idéal - ett utmärkt radioprogram från France Culture om Boris Lehmans jakt på den plats där allt det han samlat och dokumenterat under sitt liv skulle kunna få en värdig plats. Avsnittet har en filosofisk ådra eftersom det som frågan bottnar i handlar så mycket om vad det blir kvar av ett människoliv och hur det ska bevaras för eftervärden. Vad har en människas livsverk för betydelse när allt kommer omkring. Det handlar om vad ett arkiv egentligen tjänar för syfte. I anslutning till avsnittet hittade jag också följande två artiklar:

Följande texter rekommenderades också på programmets hemsida:

Den musik som spelades i programmet var slutligen:

Sonata for Arpeggione de Franz Schubert par Martha Argerich et Mischa Maisky
Parlez-moi d’amour de Jean Lenoir par Lucienne Boyer et Boris Lehman
Tabula Rasa d’Arvo Pärt par Gidon Kremer, Tatjana Grindenko, Alfred Schnittke et Lithuanian Chamber Orchestra
Time And Space de Ryoji Ikeda
Flight From The City de Jóhann Jóhannsson
Kinder Yorn de Mordechay Gebirtig par André Reinitz
Doina (traditionnel roumain) par Monique Gelders

Jean Giono om intellektuell och sensuell medvetenhet

Mon, 11 Nov 2019 14:34:38 +0200

Jean Giono menar att det finns olika sorters kännedom om världen; en av intellektuell karaktär och en av sensuell karaktär. Så här skildrar han hur de skiljer sig åt¹ (s. 76-77):

Ce que je veux écrire sur la Provence pourrait également s’intituler : “Petit traité de la connaissance des choses.” On ne peut pas connaître un pays par la simple science géographique. On ne peut, je crois, rien connaître par la science; c’est un instrument trop exact et trop dur.

Le monde a mille tendresses dans lesquelles il faut se plier pour les comprendre avant de savoir ce que représente leur somme. La certitude géographique est semblable à la certitude anatomique. Vous savez exactement d’où il passe et ce qu’il arrose. Mais, la vraie puissance du fleuve, ce qu’il représente exactement dans le monde, sa mission par rapport à nous, sa lumière intérieure, som charroi de reflets, sa charge sentimentale se souvenirs, ce lit magique qu’il se creuse instantanément dans notre âme et ce delta par lequel il avance, ses impondérables limons dans les océans intérieurs de la conscience des hommes, la géographie ne vous l’apprend pas plus que l’anatomie n’apprend au chirurgien le mystère des passions.

Une autopsie n’éclaire pas sur la noblesse de ce coeur cependant étalé sans mystère, semble-t-il, sur cette table farouchement illuminée à côté des durs instruments explorateurs de la science. Comme les hommes, les pays ont une noblesse qu’on ne peut connaître que par l’approche et par la fréquentation amicale. Et il n’y a pas de plus puissant outil d’approche et de fréquentation que la marche à pied […].

Lika litet som kirurgen kan lära sig om våra passioner genom att studera hjärtat; lika litet kan geografen förstå ett landskap genom de instrument han eller hon har till sitt förfogande. Det liknar det jag har nedtecknat av Tegnér nånstans på en lapp om att det är poesin som kommer närmast beskrivningen av det verkliga eller sanna.

Även om Giono skriver prosa knyter det han skriver också an till poesin eftersom den sensuella kännedomen han talar om får mig att associera till ett sensibelt, och därmed också poetiskt sinnelag. På det sättet knyter det också an till det som den flanderska poeten Paul van Ostaijen skriver när han beskriver ‘poesin och extasen som förundran inför det outsägliga’ .

Jean Giono (1993): Provence, Gallimard. ↩︎

Alain Finkielkraut om konformism

Sun, 10 Nov 2019 16:03:12 +0200

Efter sin avant-propos skriver Finkielkraut¹ (s. 15):

Au tout début, c’était le conformisme.

Det är med dessa rader han börjar sin bok och jag tycker så mycket om början eftersom jag kan identifiera mig med den så starkt. Behovet av att vara till lags eller inrätta sig i tillvaron efter vad som är bekvämt och tryggt är ursprunget och det som vi i skapandet av ett eget självständigt jag tar spjärn emot. Att våga sig ut på en egen väg bortom tryggheten, det är där den spännande resan börjar…

Alain Finkielkraut (2019): À la première personne, Gallimard. ↩︎

Alain Finkielkraut om romankonsten

Sun, 10 Nov 2019 15:51:57 +0200

Finkielkraut beskriver i À la première personne¹ hur det var Milan Kundera och Marcel Proust som fick honom att återfå tron på romankonsten.

… je sais par Kundera et aussi par Proust relu à la lumière de sa pratique et de sa pensée, que le roman, c’est le parti pris de la prose, le choix de “recueillir tout ce que les muses plus hautes de la philosophie et de l’art ont rejeté”² (s. 30).¹ (s.54):

Kundera […] assigne au roman la mission que je croyais réservée à quelques philosophes et, insensible au charme de la rupture, vacciné par son expérience historiques contre la volonté de faire table rase du passé, il donne du modernisme une définition que je n’avais jamais entendue: “Avancer, par de nouvelles découvertes, sur la route héritée.”³. Disant, après Flaubert que le romancier s’efforce d’“aller dans l’âme des choses”³ (s.76) et, après Proust, que “son ouvrage n’est qu’une espèce d’instrument d’optique qu’il offre au lecteur afin de lui permettre de discerner ce que, sans celui-ci, il n’aurait peut-être pas vu en soi-même”³ (s. 114), Kundera m’a redonné le goût de la vérité romanesque. Il m’a permis de sortir par la littérature de l"aire de jeu funèbre pour mandarins abstraits"⁴ (s. 660) qu’était devenu l’espace littéraire."¹ (s. 55-56)

Han vänder sig starkt emot det anslag som post-strukturalisterna och säkert också existentialisterna Sartre och de Beauvoir (med tanke på mandarinerna) banat väg för där romanen främst har ett värde som symbol och tecken. Finkielkraut hyllar istället romanen som inträdesbiljett in i en annan verklighet där man har möjlighet att lära sig något om hur det är att vara människa. Det är det som utgör romankonstens främsta värde. Det är åtminstone så jag tolkar det.

Alain Finkielkraut (2019): À la première personne, Gallimard. ↩︎ ↩︎ ↩︎
Vincent Descombes (1987): Proust, philosophe du roman, Éditions de Minuit. ↩︎
Milan Kundera (2005): Le Rideau, Gallimard. ↩︎ ↩︎ ↩︎
Marc Fumaroli (2019): Pour les humanités, in: Partis pris. Littérature, esthétique, politique, Robert Laffont. ↩︎

Lars Gustafsson om detaljer och sammanhang

Thu, 08 Aug 2019 23:10:11 +0200

Lars Gustafsson skriver i Spegelskärvor om hur han sent omsider insett hur djupt han påverkats av sina biologilärare. Det som de lärde ut beskriver han som “värdet av en detaljerad naturiakttagelse” eller “betydelsen av att se detaljer”, och han ger exempel på att det gällde att (s. 5):

se den skillnad i stjärtens siluett som skilde den ena sortens hök från den andra, den chokladfärgade undersida som skiljer den läckra snöbollschampinjonen från den livsfarliga vita flugsvampen.

Boken utgör också, med otaliga exempel, en hyllning till detaljen. Enligt författaren bygger den småprosa som samlats i boken på “en sådan uppmärksamhetsprincip”. Vidare skriver Gustafsson om hur de olika korta prosastyckena som utgör boken är “tänkta som logiskt oberoende av varandra” och vidare (s. 5):

De avbildar ingen livsåskådning, de utgör inte heller steg i ett resonemang. Jag tänker mig dem som skärvor av en spegel utslagna över ett stort golv, och var och en envist speglande sin detalj.

Jag fängslas av det han skriver om detaljerna och skärvorna men jag skulle säga att han dessa skärvor till viss del faktiskt står i ett förhållande till varandra; att de går att lägga i mönster och därigenom kan knytas till varandra och att det är just denna koppling som de olika skärvorna har till varandra som utgör en del av syftet och som gör bilden än rikare än om man bara betraktar dem som oberoende av varandra. Men även om Gustafsson tänker sig skärvorna som “logiskt oberoende” så skriver han på nästa sida (s. 6):

Behovet av att skapa sammanhang i allt vi skriver bygger inte sällan för oss författare ett självpåtaget fängelse och det känns ibland som ett steg mot en djupare sanning att uppge alla kongruensens ambitioner.

När han pratar om ett “självpåtaget fängelse” och att det bara “känns ibland” som en djupare sanning läser jag in att jakten på kongruens har ett kostsamt pris, och att det kanske inte alltid är mödan värd att som författare göra sig det besväret. Detta är intressant. Det beskriver egentligen skillnaden mellan fragment/skärvor och idéer (som är det som en Zettelkasten är uppbyggd kring och där syftet är att de små tankarna tillsammans ska forma en större helhet). Kan ett fragment ha ett värde i sig utan ett större sammanhang? Idealet är väl att fragmentet utgör ett mikrokosmos som speglar ett makrokosmos.