Litteratur on Joakim Frögren

Alva Dahl om Kate Zambreno

Tue, 18 Mar 2025 23:13:23 +0100

Alva Dahl, som jag är lite fascinerad av både som författare och person, har skrivit en understreckare om den amerikanska författaren Kate Zambreno med anledning av att hennes “Book of mutter” nyligen har kommit ut i svensk översättning på Ellerstöms och då med titeln “Mutter”. Boken är enligt Dahl “en genreblandning av uppsats, essä, roman och självbiografi” i vilken Zambreno reflekterar över relationen till en mor som tynar bort och dör. Det låter som en bok “up my alley”.

Ulf Starks barnlitteratur

Fri, 14 Mar 2025 00:12:48 +0100

I en understreckare i SvD belyser Erika Hallhagen synen på barnlitteratur hos Lennart Hellsing och Ulf Stark med anledning av den senares nyutkomna bok “Man måste tänka på allt” i vilken ett antal tal och texter i ämnet har samlats.

Jag bli nyfiken på att läsa Ulf Starks egna barnböcker och Hallhagen nämner i texten följande böcker av honom:

En liten bok om kärlek
Djur som ingen sett utom vi
Rymlingarna
När pappa visade mig världsalltet
Min syster är en ängel
En stjärna vid namn Ajax

Om AI och risken för fördumning

Wed, 15 Jan 2025 00:39:30 +0100

Fredrik Sjöberg recenserade Peter Gärdenfors nya bok om AI i SvD i höstas och drog då slutsatsen att det inte är AI som vi ska frukta utan den (sedvanliga) dumheten och att bästa motmedlet utgörs av det fysiska, mellanmänskliga mötet:

Den som kommunicerar via text kan inte vara säker på att en människa finns i andra änden. Även röster går att imitera, snart nog även videosända ansikten. Vill man vara säker får man träffas och fika ihop. Konditoribranschen är framtiden.

Lustigt nog är Ulf Danielsson i en nypublicerad essä om AI i DN inne på samma linje och förordar muntliga prov och salstentor som nödvändig åtgärd mot efterapandets fördumning. Likheterna slutar inte där utan även Danielsson avslutar sin text med att ge sin syn på vari framtiden består — här med fokus på undervisning — och då låter det så här:

Jag torkar av den svarta tavlan med en våt svamp. Mina svarta byxor är fulla av kritdamm men jag känner mig ändå upplyft. Jag rätar på ryggen. Detta är framtiden.

Är det en tillfällighet att två svenska naturvetare i sextioårsåldern med en förkärlek för folkbildning får något nostalgiskt i blicken när AI kommer på tal?

Isabella Nilssons understreckare

Fri, 03 Jan 2025 08:33:04 +0100

Isabella Nilsson har skrivit några understreckare i SvD som är mycket läsvärda. Bäst tycker jag om hennes senaste där hon diskuterar Fernando Pessoas “Orons bok” och Michel Houellebecqs ”Hålla sig vid liv”. I den essän fullständigt briljerar hon med sin svartsynta språkekvilibrism. Här är ett kort utdrag:

Så fort jag gör misstaget att lämna min lägenhet utsätter omvärlden mig för så höga halter toxisk positivitet att mitt hjärta troligen skulle ha stannat om jag inte så förutseende skyddat det med utrivna boksidor som strålningssäkra sköldar i bröstfickan. Det kan naturligtvis inte vara vilka utrivna boksidor som helst, nota bene, bara vissa författarskap har de glättighetsavvisande egenskaper som krävs för att hålla mig oskadd till och från närbutiken. Misantroper som Samuel Beckett, Emil Cioran och Thomas Bernhard funkar självfallet utmärkt. Även melankoliker som Fernando Pessoa gör jobbet. Romantikerna däremot går fetbort.

Isabella Nilssons understreckare:

16 feb 2024: Med boksidan som sköld mot världen
28 juli 2023: Den intighet som rymmer allt
22 feb 2023: Verklighetsavhoppare och överfulla tomrum
14 nov 2022: Bakom varje identitet står en lekstuga
18 feb 2022: En sötsyrlig känsla för livets tunga frågor

För SvD:s räkning har också Karin Thunberg gjort ett reportage om henne i samband med att “Nonsensprinsessans dagbok” kom ut.

Den poetiske äppelodlaren

Thu, 02 Jan 2025 09:14:08 +0100

På Stadsmissionen i Vällingby hittade jag i går en bok med ett urval dikter av den norske poeten och äppelodlaren Olav H. Hauge (1908–1994). I Axess har Olle Abrahamsson tecknat ett fint porträtt av honom och i SvD återfinns en understreckare signerad Carl-Johan Malmberg, skriven i samband med att Hauges dagbok kom ut i svensk översättning. Malmberg hyllar här Staffan Söderbloms boklånga Haugeessä “Och jag var länge död”, som jag blir nyfiken på att läsa, men som dessvärre inte finns att tillgå någonstans för tillfället.

Kristoffer Nilsson - Konstnär och tidningsbud

Sun, 20 Oct 2024 22:32:12 +0200

Ett grafiskt blad på en auktionssajt signerat Kristoffer Nilsson väckte mitt intresse, och en googling senare fann jag denna artikel i Transportarbetaren om en spännande man som vid sidan av sitt arbete som tidningsbud skapar konst i form av illustrationer, teckningar och grafik. Delar av denna produktion har nu samlats i boken Betraktelser .
I artikeln framkommer att han utbildat sig vid Grafikskolan i Malmö, och att han när han nu lämnar yrkeslivet bakom sig tänkt viga mer tid åt konst och litteratur, och till att skapa fler böcker.
Nyfiken på vad han gjort sedan dess fann jag att han nyligen ställt ut sina alster på ett galleri på Hornsgatan och att han även hunnit med att publicera några ytterligare böcker.

Jai Hamid Bashir läser ur sin debutdiktsamling

Fri, 11 Oct 2024 01:32:51 +0200

Jai Hamid Bashir läser ur sin debutdiktsamling Desire/Halves som släpptes för bara några dagar sen på Nine Syllables Press:

Det var en dikt av henne i Image Journal som fick upp mina ögon för hennes poesi, Haptics of Blue, och jag har nu beställt hennes debutdiktsamling från förlaget. En av dikterna som hon läser i YouTube-klippet heter The Strangers och har tidigare publicerats i Amsterdam Review .
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag gillar med hennes poesi, mer än att hennes röst känns genuin och hennes glöd äkta. Hennes sydasiatiska rötter och de erfarenheter de gett upphov till bidrar också till mitt intresse eftersom jag har en förkärlek för den kultursfären. Om jag ska försöka att bättre sätta ord på vad som fängslar mig så tycker jag att Jai Hamid Bashir genom sitt hängivna uttryck och sin identifikation med poesin som väsen förmår inte bara levandegöra sina egna erfarenheter utan även få poesin som konstform att kännas mer attraktiv och angelägen. Hennes internet-persona får mig också att associera till Olga Ravns GIF-blogg och dess humoristiskt, tankeväckande sätt att gestalta vad som rör sig i en ung, skapande och litteraturälskande kvinnas huvud.

Nobelpriset i litteratur till Han Kang

Thu, 10 Oct 2024 01:07:47 +0200

Nobelpriset i litteratur 2024 tilldelades i dag den sydkoreanska författaren Han Kang. Hon får priset för ”sin intensiva poetiska prosa, som konfronterar historiska trauman och blottlägger människolivets skörhet”, enligt prismotiveringen. Jag fastnade främst för två tidningstexter som på diametralt olika sätt tog sig an nyheten: Alex Schulmans komiska betraktelse av själva spektaklet kring tillkännagivandet, och Kristoffer Leandoer upplysande understreckare om Han Kangs författarskap och innebörden av att priset tillföll just henne.

Mircea Cărtărescu och hans engelska översättare i samtal

Wed, 09 Oct 2024 02:14:39 +0200

Mircea Cărtărescu och hans engelska översättare Sean Cotter vann Dublin Literary Award år 2024 för romanen Solenoid. I samband med det och som en del av International Literature Festival Dublin deltog de i ett samtal inför publik lett av Alex Clarke.

I slutet av samtalet förklarade Sean Cotter att han under arbetet med romanen tagit fram en ‘reader’ i form av en pdf där han satt samman olika text- och bildfragment med koppling till Solenoid i en kollageliknande form.
Önskar man ladda ner den okomprimerade versionen av denna ‘reader’ gör man det här .

Horace Engdahl går och reflekterar i nytt SVT-porträtt

Mon, 07 Oct 2024 12:31:40 +0200

Sveriges Television har nyligen släppt en dokumentär om Horace Engdahl i vilket upplägget är att han går till fots till Rom (oklart varifrån) samtidigt som han ges utrymme att reflektera över sitt liv och sin syn på sakernas tillstånd.
I min värld är herr Engdahl en sann intellektuell med stor integritet. Jag läser alltid hans kolumn i SvD med stort intresse och imponeras ofta över sättet han med underfundig humor och vassa formuleringar lyckas fånga in och synliggöra såväl det vackra som det absurda i vår samtida tillvaro.
Här har jag samlat några av de reflektioner han gör i SVT-porträttet:

Om oviljan mot att vara djupsinnig

Jag betraktar djupsinne som ett slags etikettsbrott som jag ogärna begår. Sociologiska och psykologiska teorier är till för att komma till korta så att vi gång på gång konfronteras med människans komplexitet och ursinniga orimlighet, vilket väl är en och samma sak.

Om tiden och de stora mästarna

En sak står klar för en när man vandrar omkring i Italien - om man inte har tänkt på det förut - när man sitter på kvällarna och läser, och det är att de stora mästarna är inte från vår tid; den stora klangen stiger inte från det instrument som vi förfogar över.

Om gåendet och tid för att tänka

Det är lustigt med gåendet att du behöver inte programsätta gåendet, det programsätter sig själv. Det som är viktigt för dig kommer fram efter en stund när du går, det är oundvikligt. Du hör fåglarna, du hör löven som prasslar, du hör bäcken som sorlar, men du tänker egentligen inga tankar alls och så återupptar du tänkandet. Det som gåendet ger dig är någonting ovärderligt nämligen tid.

Om Svenska Akademien som inrättning och dess anpassningsförmåga

Det finns ju säkert människor som menar att vi inte bara är en ålderdomlig inrättning utan också en föråldrad inrättning. Vi är ju historiskt sett en rest från kungamaktens dagar, från en epok som såg ganska annorlunda på förhållandet mellan samhället och litteraturen.
Men samtidigt så kan man ju, om man tittar på akademiens historia under mer än 200 år också se vilken förnämlig anpassningsförmåga institutionen har haft så tillvida att den precis som en framgångsrik djurart har förmått att överleva stora förändringar i sin biotop.

Om sitt förhållande till gruppen och ordets makt

Jag har alltid varit lite rädd för gruppen. Som ett relativt ensambarn så blir man ju det, man blir rädd för gruppen och då måste man på något sätt blidka den, man måste dämpa ner de aggressiva impulser man föreställer sig hos gruppen och då är ju ordet ett väldigt medel därför att det både närmar och lägger ett avstånd.
Om man talar på ett lite annat sätt än de andra så, ja, det gör dem ställda i någon mening. De kan inte riktigt svara med samma mynt. Och samtidigt så innebär själva samtalet ett band som gör att man ändå kan slå sig ner.

Om att inte svika sig själv

Man får vara glad om man inte sviker sig själv när något sånt här inträffar, det är kanske det allra viktigaste.

Om drevets konsekvenser

I det här fallet var det framför allt två saker. Dels att det som hände mellan oss som ändå var vänner och kollegor och hade verkat i väldigt nära gemenskap i många år, det var en mycket smärtsam erfarenhet, men också hur våldsam den yttre kraften var i det här fallet. Vad ett drev i full skala innebär. Vad det innebär när medierna sätter igång att förfölja människor och hur det drabbar alla som på något sätt försöker ställa sig i vägen.
Det här var skrämmande på allvar och fortfarande finner jag det skrämmande när jag ser tillbaka på det och det ändrade på något vis min grundläggande uppfattning om samhället Sverige.

Om solidaritet vs. lojalitet

Jag tror inte jag är solidarisk därför att jag tycker inte om kollektivet. Jag avskyr massan, jag erkänner det. Jag säger det rent ut: Jag avskyr massan. Men de som man har valt, de som tillhör ens liv, med dem är man förbunden av en högre lag och den kräver lojalitet nästan hur långt som helst.

Jag tror att svek är det värsta jag kan föreställa mig. Det är avgrundslikt. Jag tror att jag tidigt fick något slags skepsis till kamratgäng och kollektiv och grupper och alla såna där formationer där man ska ingå och som man ska vara solidarisk med.
Det fungerade inte för mig och jag blev utstött ur några av dem och hade väldiga problem och hamnade i konflikt med dem, och då stannade det kvar, då stannade den grundupplevelsen kvar, ett slags misstänksamhet mot kollektivet som verkligen sitter väldigt djupt hos mig.
Men det som det efterlämnade då den här grundläggande erfarenheten att marken du står på kan rämna i vilket ögonblick som helst.

Det finns ju ofta en sån här falsk idealism hos sveket och förräderiet att man gör det för en god saks skull. Man offrar någon för sanningen, för rätten eller för framtiden eller för vad du vill, men det där imponerar inte på mig utan för mig är svek svek och förräderi är förräderi. Och även det förräderi som räddar världen är avskyvärt.

Om sin syn på svensk offentlighet

Jag är främmande för rätt mycket av den opinionsbildning som vi har omkring oss. Halva innehållet i en normal tidning är främmande för mig.

Mina egna reflektioner

Johan Croneman kritiserar i DN dokumentären då han menar att det ställs alltför få kritiska frågor i den, och att SVT därmed blir att närmast rentvå Horace Engdahl, vilket han starkt ifrågasätter. Det som journalister som Croneman tycks reta sig på när det gäller Engdahl tror jag är hans konsekventa vägran att be om ursäkt för sin orubbliga lojalitet med Jean-Claude Arnault.

Som jag ser det hade journalisten i dokumentären mycket väl kunnat gått på hårdare och pressat Engdahl när det gäller hur starkt en lojalitet utifrån hans hållning egentligen sträcker sig. Just den frågan saknade jag.
Om det till exempel hade varit så att Arnault otvetydigt hade varit pedofil eller barnamördare hade Engdahls lojalitet med honom då varit intakt? Det är för mig en i sammanhanget relevant frågeställning - även om den är hypotetisk - just eftersom Horace tycks värdera lojalitet så högt. Sannolikt hade Engdahl om så var fallet betraktat Arnaults agerande i sig som ett svek och därmed tagit avstånd från honom, det är min gissning, men här lämnas tittaren i ovisshet kring hur långt Horace lojalitet egentligen sträcker sig.

Men om den typen av frågor hade ställts så hade dokumentären förmodligen fått en annan och mindre lättsam karaktär och istället mer antagit formen av intervjuprogrammet 30 minuter. Genom att Engdahl i dokumentären nu tillåts att relativt obehindrat lägga ut texten, serveras man som tittare ändå en tydlig bild av hur stark vikt Horace fäster vid lojalitet, och hur föraktfullt han ser på massans makt.
Hade dokumentären varit mer kritisk hade Horace sannolikt inte tillåtits att så fritt och obehindrat mejsla fram sina resonemang, utan då hade dessa förmodligen ihärdigt avbrutits och hackats upp av journalistens kritiska frågor.

En annan viktig aspekt det viktigt att ha klart för sig är att Svenska Akademiens självständiga ställning gentemot det övriga samhället, liksom Engdahls ekonomiska oberoende, utgör viktiga faktorer som underlättar för honom att ha den moraliskt grundade konsekventa hållning han har i frågan om Jean-Claude Arnaults skuld. Hade Engdahl istället stått i ett större beroende till det omgivande samhället hade det nog blivit svårare för honom att hålla massan stången på samma sätt. Då hade han kanske tvingats till den underkastelse och de ursäkter som Croneman och hans gelikar så starkt tycks sukta efter, även om jag personligen har svårt att tro det sett till Engdahls karaktär.

För mig var det hur som helst sammantaget väldigt givande att få ta del av Engdahls tankar och formuleringskonst genom den här dokumentären. Det fick mig att reflektera över en rad saker, inte minst mina egna förhållningssätt till dem som står mig nära och nur stark min lojalitet till dem egentligen är.