Poesi on Joakim Frögren

Den poetiske äppelodlaren

Thu, 02 Jan 2025 09:14:08 +0100

På Stadsmissionen i Vällingby hittade jag i går en bok med ett urval dikter av den norske poeten och äppelodlaren Olav H. Hauge (1908–1994). I Axess har Olle Abrahamsson tecknat ett fint porträtt av honom och i SvD återfinns en understreckare signerad Carl-Johan Malmberg, skriven i samband med att Hauges dagbok kom ut i svensk översättning. Malmberg hyllar här Staffan Söderbloms boklånga Haugeessä “Och jag var länge död”, som jag blir nyfiken på att läsa, men som dessvärre inte finns att tillgå någonstans för tillfället.

Jai Hamid Bashir läser ur sin debutdiktsamling

Fri, 11 Oct 2024 01:32:51 +0200

Jai Hamid Bashir läser ur sin debutdiktsamling Desire/Halves som släpptes för bara några dagar sen på Nine Syllables Press:

Det var en dikt av henne i Image Journal som fick upp mina ögon för hennes poesi, Haptics of Blue, och jag har nu beställt hennes debutdiktsamling från förlaget. En av dikterna som hon läser i YouTube-klippet heter The Strangers och har tidigare publicerats i Amsterdam Review .
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag gillar med hennes poesi, mer än att hennes röst känns genuin och hennes glöd äkta. Hennes sydasiatiska rötter och de erfarenheter de gett upphov till bidrar också till mitt intresse eftersom jag har en förkärlek för den kultursfären. Om jag ska försöka att bättre sätta ord på vad som fängslar mig så tycker jag att Jai Hamid Bashir genom sitt hängivna uttryck och sin identifikation med poesin som väsen förmår inte bara levandegöra sina egna erfarenheter utan även få poesin som konstform att kännas mer attraktiv och angelägen. Hennes internet-persona får mig också att associera till Olga Ravns GIF-blogg och dess humoristiskt, tankeväckande sätt att gestalta vad som rör sig i en ung, skapande och litteraturälskande kvinnas huvud.

Poesin och extasen som förundran inför det outsägliga

Thu, 09 Jun 2022 14:19:39 +0200

Paul van Ostaijen (1896-1928), poet från Flandern, såg enligt Lasse Söderberg likheter mellan poesin och extasen¹ (s. 97):

I likhet med extasen har poesin ingenting att meddela utöver sin förundran-inför-det-outsägliga

Här finns en koppling till Czesław Miłosz dikt Snabba steg där han skriver:

Illvilligt möter mig min nakna vakenhet.
På dagen linkar jag med käppen, astmatisk.
Men natten tar mig med på långväga resor
och där finns, som i början, en ny värld, extatisk.

Söderberg, L. (1997). Två föregångare: Paul van Ostaijen & Gerrit Achterberg. Lyrikvännen, 44(4-5). 96–105. ↩︎

Till hasseln - dikt av Czesław Miłosz

Sun, 03 Nov 2019 16:36:32 +0200

Vackra rader om hasseln i Czesław Miłosz dikt Till hasseln¹ (s. 11):

Jag gläds åt dem som överlevt, ekarna och askarna
men du gladde mig ännu mer,
alltid trolsk, med dina nötters pärlor
och generationerna av ekorrar som har dansat i dig.

Vad som gör de poetiska raderna så bra är kombinationen av träffsäkra beskrivningar och lekfullheten i anslaget. Den bästa poesin och litteraturen är den som trots att den har ett existentiellt bråddjup tycks ha nedtecknats i all hast.

Czesław Miłosz (2000): Det, Brombergs. ↩︎

Czesław Miłosz om drömmens kraft och lycka

Sun, 03 Nov 2019 13:57:44 +0200

Czesław Miłosz skriver i dikten Snabba steg om hur han som 88-åring förvandlas till en 8-åring i drömmen¹ (s. 26):

Snabba steg

Mina steg rör sig muntert i höstens mörka parker,
med nedfallna barr och lövprassel längs gångarna,
och gläntorna under ekarna blir öde.
Då slocknar tevens blygrå öglor.

En sådan lätthet i stegen har jag aldrig haft,
om inte för längesen, en åttaårings morgon.
Lyft ovan marken, drucken av ljuset,
hejdar jag inte mina steg i luften.

Illvilligt möter mig min nakna vakenhet.
På dagen linkar jag med käppen, astmatisk.
Men natten tar mig med på långväga resor
och där finns, som i början, en ny värld, extatisk.

Dikten är egentligen en smula banal kan tyckas, men det är just erfarenheten av att själv ha varit barn och sett på världen med så självklara ögon som gör dikten till poesi, som gör att jag har nära till identifikation och till att jag fylls av en melankolisk men ändå varm och tacksam känsla över att få vara människa, att få finnas till och att en gång även jag ha upplevt en åttaårings morgon.

Milosz slår ofta an ackord på dessa strängar och det som i hans fall bidrar till att dikterna blir så bitterljuvt vackra är också vetskapen om hans ålder och den närmast osannolika resa han har varit med om under sitt liv. Som översättaren Anders Bodegård skriver i efterordet¹ (s. 111):

Många vill fånga Czesław Miłosz i ett ord, inte minst nu när han är borta. […] Själv har jag betecknat honom som “en flod som far fram i en osedvanlig fåra genom tid och rum”. Nu vill jag byta element och tänker på honom som “vägar”, “stigar” över jorden. Och samtidigt tycks han i DET också vara på andra sidan. Han lever inte längre på jorden, men med sina dikter komponerar han en bestående närvaro.

Czesław Miłosz (2000): Det, Brombergs. ↩︎ ↩︎

Någon annanstans

Fri, 27 Apr 2018 11:29:03 +0200

En gång såg jag i Zwinger-
dammens is fastfrusen
en räfflad vodkaflaska med varumärkets
”Rytande isbjörn” på blå botten klar och ned-
lagd som en sak man
anser ur världen tills den åratal efteråt plötsligt
stadigt visar sig
någon annanstans.

— Durs Grünbein (f. 1962)

10 maj 1994

Sun, 18 Mar 2018 11:29:03 +0200

Hörde ikväll om din död vid en timme
då dagen nästan stannade upp i frid
men under en annan himmel förflöt en annan tid
sprängdes ljuset och du försvann
här i min skymning gnistrar ännu det gamla
fullödiga livet
och käbblar det bordlagda köttet med anden
en förundrad musa inväntar mörkret och flätar
ännu en kråka och en näktergal mellan raderna
inget har varat för inget nu när inget mer rör sig
för gott är du fastlagd i ditt språk
och dina tecken
i vad du alltmer högljutt och totalt förtiger

— Gerrit Kouwenaar (1923-2014)

Kvinnor

Wed, 26 Apr 2017 11:29:03 +0200

Med sina blå tatueringar.
Och ärr efter gränslösa sorger.
Står de där och tittar på elden.
När det blåser ryser de alla.
Deras bröst rör vid jorden.

Kvinnor med brinnande ved i händerna.
Vandrar omkring.
Runt svarta kittlars rostiga ålder.
Då eldens vrede jäser.
Höjs rösterna.
Elden falnar aldrig där.
Att släcka den är ett slit.

Kvinnor med skrumpna bröst.
Och händernas väldiga känslighet.
Tänker på hårdheten hos veden de ska bära.
Och tiger.

När de är tysta märks inte deras ålder.
Det luktar jord när de ropar.
För att de glömt var de skulle vila ryggen.
För att molnen på himlen inte är beständiga.
Låter de blicken falla mot jorden.
Från sitt innersta.
Ger de sig till jorden.
Och luktar ibland.

— Bejan Matur (1968-)

Ur diktsamlingen Det sista berget, utgiven på Black Island Books 2017. Översättning: Turhan Kayaoğlu.

Pomegranate

Fri, 10 Mar 2017 11:29:03 +0200

You tell me I am wrong.
Who are you, who is anybody to tell me I am wrong?
I am not wrong.

In Syracuse, rock left bare by the viciousness of Greek women,
No doubt you have forgotten the pomegranate-trees in flower,
Oh so red, and such a lot of them.

Whereas at Venice
Abhorrent, green, slippery city
Whose Doges were old, and had ancient eyes.
In the dense foliage of the inner garden
Pomegranates like bright green stone,
And barbed, barbed with a crown.
Oh, crown of spiked green metal
Actually growing!

Now in Tuscany,
Pomegranates to warm, your hands at;
And crowns, kingly, generous, tilting crowns
Over the left eyebrow.

And, if you dare, the fissure!

Do you mean to tell me you will see no fissure?
Do you prefer to look on the plain side?

For all that, the setting suns are open.
The end cracks open with the beginning:
Rosy, tender, glittering within the fissure.

Do you mean to tell me there should be no fissure?
No glittering, compact drops of dawn?
Do you mean it is wrong, the gold-filmed skin, integument,
shown ruptured?

For my part, I prefer my heart to be broken.
It is so lovely, dawn-kaleidoscopic within the crack.

— D.H. Lawrence (1885-1930)

Läste om dikten här.

The Plain Sense of Things

Fri, 18 Nov 2016 11:29:03 +0200

After the leaves have fallen, we return
To a plain sense of things. It is as if
We had come to an end of the imagination,
Inanimate in an inert savoir.
It is difficult even to choose the adjective
For this blank cold, this sadness without cause.
The great structure has become a minor house.
No turban walks across the lessened floors.
The greenhouse never so badly needed paint.
The chimney is fifty years old and slants to one side.
A fantastic effort has failed, a repetition
In a repetitiousness of men and flies.
Yet the absence of the imagination had
Itself to be imagined. The great pond,
The plain sense of it, without reflections, leaves,
Mud, water like dirty glass, expressing silence
Of a sort, silence of a rat come out to see,
The great pond and its waste of the lilies, all this
Had to be imagined as an inevitable knowledge,
Required, as a necessity requires.

— Wallace Stevens (1879-1955)

Tingens enkla mening

När löven fallit återvänder vi
Till tingens enkla mening. Det är som om
Våra föreställningar till slut tömts ut,
Själlösa i ett tomt savoir.
Det är svårt att hitta ett adjektiv
För den tomma kylan, besvikelsen utan orsak.
Av palatset har blivit en utkantsvilla.
Inga turbaner sneddar över de krympta golven.
Växthuset borde ha målats om för längesen.
Skorstenen har börjat luta efter femti år.
En fantastisk ambition har slagit fel, igen,
I en blind upprepning av människor och flugor.
Ändå kunde frånvaron av föreställningar aldrig
Bli mer än en föreställning. Den stora dammen,
Den enkla meningen med den, utan speglingar, löv,
Dy, vatten som smutsigt glas, en uttryckt tystnad
Av något slag, en råttas tystnad när hon tittar
På den stora dammen, resterna av liljor, allt detta
Måste vi föreställa oss som en obestridlig kunskap,
Oumbärlig. Som det nödvändiga är oumbärligt.

— Tolkning till svenska: Ulf Linde (1929-2013)