Polen on Joakim Frögren

Till hasseln - dikt av Czesław Miłosz

Sun, 03 Nov 2019 16:36:32 +0200

Vackra rader om hasseln i Czesław Miłosz dikt Till hasseln¹ (s. 11):

Jag gläds åt dem som överlevt, ekarna och askarna
men du gladde mig ännu mer,
alltid trolsk, med dina nötters pärlor
och generationerna av ekorrar som har dansat i dig.

Vad som gör de poetiska raderna så bra är kombinationen av träffsäkra beskrivningar och lekfullheten i anslaget. Den bästa poesin och litteraturen är den som trots att den har ett existentiellt bråddjup tycks ha nedtecknats i all hast.

Czesław Miłosz (2000): Det, Brombergs. ↩︎

Czesław Miłosz om drömmens kraft och lycka

Sun, 03 Nov 2019 13:57:44 +0200

Czesław Miłosz skriver i dikten Snabba steg om hur han som 88-åring förvandlas till en 8-åring i drömmen¹ (s. 26):

Snabba steg

Mina steg rör sig muntert i höstens mörka parker,
med nedfallna barr och lövprassel längs gångarna,
och gläntorna under ekarna blir öde.
Då slocknar tevens blygrå öglor.

En sådan lätthet i stegen har jag aldrig haft,
om inte för längesen, en åttaårings morgon.
Lyft ovan marken, drucken av ljuset,
hejdar jag inte mina steg i luften.

Illvilligt möter mig min nakna vakenhet.
På dagen linkar jag med käppen, astmatisk.
Men natten tar mig med på långväga resor
och där finns, som i början, en ny värld, extatisk.

Dikten är egentligen en smula banal kan tyckas, men det är just erfarenheten av att själv ha varit barn och sett på världen med så självklara ögon som gör dikten till poesi, som gör att jag har nära till identifikation och till att jag fylls av en melankolisk men ändå varm och tacksam känsla över att få vara människa, att få finnas till och att en gång även jag ha upplevt en åttaårings morgon.

Milosz slår ofta an ackord på dessa strängar och det som i hans fall bidrar till att dikterna blir så bitterljuvt vackra är också vetskapen om hans ålder och den närmast osannolika resa han har varit med om under sitt liv. Som översättaren Anders Bodegård skriver i efterordet¹ (s. 111):

Många vill fånga Czesław Miłosz i ett ord, inte minst nu när han är borta. […] Själv har jag betecknat honom som “en flod som far fram i en osedvanlig fåra genom tid och rum”. Nu vill jag byta element och tänker på honom som “vägar”, “stigar” över jorden. Och samtidigt tycks han i DET också vara på andra sidan. Han lever inte längre på jorden, men med sina dikter komponerar han en bestående närvaro.

Czesław Miłosz (2000): Det, Brombergs. ↩︎ ↩︎

Tårarna

Tue, 22 Mar 2016 11:29:03 +0200

Den gamla kvinnan gråter,
kurar ihop sig i gråtandet
som fågeln i boet.
Hon glider ner
i gråtens bråddjup.
Sjunker ner med huvudet
i det mörka sjunkandet.
Tårarna ilar över hennes ansikte
som små, små varma djur.
De smeker det gamla ansiktet,
förbarmar sig.
En sista njutning
av tårar.

— Anna Świrszczyńska (1909-1984)