Politik on Joakim Frögren

Sportlovssnack i Sturebadets bastu

Thu, 27 Feb 2025 23:48:17 +0100

Hugo Rehnberg tar i sin senaste SvD-krönika upp sportlovssnacket i Sturebadets bastu vilket främst tycks utgöra en form av positioneringslek för de inblandade:

Högst upp ligger Sankt Moritz, tätt följt av Zermatt. I elitserien spelar även Lech och Verbier. De franska alporterna utgör mellanskiktet. Inget att yvas eller att skämmas över. När finansmännen berättar att de tänkt tillbringa lovet i de italienska alperna uppstår märkligheter. Då är det som att valet måste motiveras med något mer. Oftast maten: ”Alltså, man älskar ju pasta och vi har hittat en familjeägd liten krog där nonnorna gjort egen gnocchi i generationer”.

Atlantpaktens klocka klämtar

Sat, 22 Feb 2025 23:32:49 +0100

Jonathan tipsade om ett avsnitt av den i huvudsak finanspolitiska podden Marknaden i vilket Joakim Rönning och Jacob Bursell diskuterar det rådande världsläget. Det är framförallt Joakim som briljerar med sina djuplodande kunskaper om tankegodsen som ligger till grund för Trumps respektive Putins politiska ambitioner:

Horace Engdahl går och reflekterar i nytt SVT-porträtt

Mon, 07 Oct 2024 12:31:40 +0200

Sveriges Television har nyligen släppt en dokumentär om Horace Engdahl i vilket upplägget är att han går till fots till Rom (oklart varifrån) samtidigt som han ges utrymme att reflektera över sitt liv och sin syn på sakernas tillstånd.
I min värld är herr Engdahl en sann intellektuell med stor integritet. Jag läser alltid hans kolumn i SvD med stort intresse och imponeras ofta över sättet han med underfundig humor och vassa formuleringar lyckas fånga in och synliggöra såväl det vackra som det absurda i vår samtida tillvaro.
Här har jag samlat några av de reflektioner han gör i SVT-porträttet:

Om oviljan mot att vara djupsinnig

Jag betraktar djupsinne som ett slags etikettsbrott som jag ogärna begår. Sociologiska och psykologiska teorier är till för att komma till korta så att vi gång på gång konfronteras med människans komplexitet och ursinniga orimlighet, vilket väl är en och samma sak.

Om tiden och de stora mästarna

En sak står klar för en när man vandrar omkring i Italien - om man inte har tänkt på det förut - när man sitter på kvällarna och läser, och det är att de stora mästarna är inte från vår tid; den stora klangen stiger inte från det instrument som vi förfogar över.

Om gåendet och tid för att tänka

Det är lustigt med gåendet att du behöver inte programsätta gåendet, det programsätter sig själv. Det som är viktigt för dig kommer fram efter en stund när du går, det är oundvikligt. Du hör fåglarna, du hör löven som prasslar, du hör bäcken som sorlar, men du tänker egentligen inga tankar alls och så återupptar du tänkandet. Det som gåendet ger dig är någonting ovärderligt nämligen tid.

Om Svenska Akademien som inrättning och dess anpassningsförmåga

Det finns ju säkert människor som menar att vi inte bara är en ålderdomlig inrättning utan också en föråldrad inrättning. Vi är ju historiskt sett en rest från kungamaktens dagar, från en epok som såg ganska annorlunda på förhållandet mellan samhället och litteraturen.
Men samtidigt så kan man ju, om man tittar på akademiens historia under mer än 200 år också se vilken förnämlig anpassningsförmåga institutionen har haft så tillvida att den precis som en framgångsrik djurart har förmått att överleva stora förändringar i sin biotop.

Om sitt förhållande till gruppen och ordets makt

Jag har alltid varit lite rädd för gruppen. Som ett relativt ensambarn så blir man ju det, man blir rädd för gruppen och då måste man på något sätt blidka den, man måste dämpa ner de aggressiva impulser man föreställer sig hos gruppen och då är ju ordet ett väldigt medel därför att det både närmar och lägger ett avstånd.
Om man talar på ett lite annat sätt än de andra så, ja, det gör dem ställda i någon mening. De kan inte riktigt svara med samma mynt. Och samtidigt så innebär själva samtalet ett band som gör att man ändå kan slå sig ner.

Om att inte svika sig själv

Man får vara glad om man inte sviker sig själv när något sånt här inträffar, det är kanske det allra viktigaste.

Om drevets konsekvenser

I det här fallet var det framför allt två saker. Dels att det som hände mellan oss som ändå var vänner och kollegor och hade verkat i väldigt nära gemenskap i många år, det var en mycket smärtsam erfarenhet, men också hur våldsam den yttre kraften var i det här fallet. Vad ett drev i full skala innebär. Vad det innebär när medierna sätter igång att förfölja människor och hur det drabbar alla som på något sätt försöker ställa sig i vägen.
Det här var skrämmande på allvar och fortfarande finner jag det skrämmande när jag ser tillbaka på det och det ändrade på något vis min grundläggande uppfattning om samhället Sverige.

Om solidaritet vs. lojalitet

Jag tror inte jag är solidarisk därför att jag tycker inte om kollektivet. Jag avskyr massan, jag erkänner det. Jag säger det rent ut: Jag avskyr massan. Men de som man har valt, de som tillhör ens liv, med dem är man förbunden av en högre lag och den kräver lojalitet nästan hur långt som helst.

Jag tror att svek är det värsta jag kan föreställa mig. Det är avgrundslikt. Jag tror att jag tidigt fick något slags skepsis till kamratgäng och kollektiv och grupper och alla såna där formationer där man ska ingå och som man ska vara solidarisk med.
Det fungerade inte för mig och jag blev utstött ur några av dem och hade väldiga problem och hamnade i konflikt med dem, och då stannade det kvar, då stannade den grundupplevelsen kvar, ett slags misstänksamhet mot kollektivet som verkligen sitter väldigt djupt hos mig.
Men det som det efterlämnade då den här grundläggande erfarenheten att marken du står på kan rämna i vilket ögonblick som helst.

Det finns ju ofta en sån här falsk idealism hos sveket och förräderiet att man gör det för en god saks skull. Man offrar någon för sanningen, för rätten eller för framtiden eller för vad du vill, men det där imponerar inte på mig utan för mig är svek svek och förräderi är förräderi. Och även det förräderi som räddar världen är avskyvärt.

Om sin syn på svensk offentlighet

Jag är främmande för rätt mycket av den opinionsbildning som vi har omkring oss. Halva innehållet i en normal tidning är främmande för mig.

Mina egna reflektioner

Johan Croneman kritiserar i DN dokumentären då han menar att det ställs alltför få kritiska frågor i den, och att SVT därmed blir att närmast rentvå Horace Engdahl, vilket han starkt ifrågasätter. Det som journalister som Croneman tycks reta sig på när det gäller Engdahl tror jag är hans konsekventa vägran att be om ursäkt för sin orubbliga lojalitet med Jean-Claude Arnault.

Som jag ser det hade journalisten i dokumentären mycket väl kunnat gått på hårdare och pressat Engdahl när det gäller hur starkt en lojalitet utifrån hans hållning egentligen sträcker sig. Just den frågan saknade jag.
Om det till exempel hade varit så att Arnault otvetydigt hade varit pedofil eller barnamördare hade Engdahls lojalitet med honom då varit intakt? Det är för mig en i sammanhanget relevant frågeställning - även om den är hypotetisk - just eftersom Horace tycks värdera lojalitet så högt. Sannolikt hade Engdahl om så var fallet betraktat Arnaults agerande i sig som ett svek och därmed tagit avstånd från honom, det är min gissning, men här lämnas tittaren i ovisshet kring hur långt Horace lojalitet egentligen sträcker sig.

Men om den typen av frågor hade ställts så hade dokumentären förmodligen fått en annan och mindre lättsam karaktär och istället mer antagit formen av intervjuprogrammet 30 minuter. Genom att Engdahl i dokumentären nu tillåts att relativt obehindrat lägga ut texten, serveras man som tittare ändå en tydlig bild av hur stark vikt Horace fäster vid lojalitet, och hur föraktfullt han ser på massans makt.
Hade dokumentären varit mer kritisk hade Horace sannolikt inte tillåtits att så fritt och obehindrat mejsla fram sina resonemang, utan då hade dessa förmodligen ihärdigt avbrutits och hackats upp av journalistens kritiska frågor.

En annan viktig aspekt det viktigt att ha klart för sig är att Svenska Akademiens självständiga ställning gentemot det övriga samhället, liksom Engdahls ekonomiska oberoende, utgör viktiga faktorer som underlättar för honom att ha den moraliskt grundade konsekventa hållning han har i frågan om Jean-Claude Arnaults skuld. Hade Engdahl istället stått i ett större beroende till det omgivande samhället hade det nog blivit svårare för honom att hålla massan stången på samma sätt. Då hade han kanske tvingats till den underkastelse och de ursäkter som Croneman och hans gelikar så starkt tycks sukta efter, även om jag personligen har svårt att tro det sett till Engdahls karaktär.

För mig var det hur som helst sammantaget väldigt givande att få ta del av Engdahls tankar och formuleringskonst genom den här dokumentären. Det fick mig att reflektera över en rad saker, inte minst mina egna förhållningssätt till dem som står mig nära och nur stark min lojalitet till dem egentligen är.

Situationen i Bangladesh förklarad

Wed, 07 Aug 2024 18:14:55 +0200

Tazreena Sajjad vid American University i Washington D.C. ger i denna text en kort och koncis sammanfattning av situationen i Bangladesh just nu och uppinnelsen till den.

Piers Morgan Uncensored

Mon, 06 Nov 2023 10:15:24 +0100

Upptäckte i dag att Piers Morgan, på sitt program Piers Morgan Uncensored har skapat ett välbehövligt och efterlängtat forum för ett öppet och fritt samtal om kriget mellan Israel och Hamas.

Åsikterna tycks gå isär om huruvida hans rättframma stil och tydliga ställningstaganden i vissa frågor gör honom arrogant eller modig. Är man en upphöjd kändis som inte gärna vill bli skärskådad för sin skenhelighet kan jag förstå att man inte vill kännas vid honom. Men i en värld där många journalister avstår från att ställa de tuffa frågorna och räds konflikter - inte minst här i Sverige - så tycker jag att han är en typ av journalist som det skulle behövas fler av.

När det gäller Israel-Palestina-konflikten uppskattar jag hur han öppenhjärtligt och transparent går in i den infekterade diskussionen och nyfiket - utan att på förhand döma - tar till sig av de olika sidornas argument.

En av de bärande frågorna som han går in i de olika intervjuerna och debatterna med är vad som för Israels del är ett “proportionellt” gensvar på Hamas attack den 7 oktober.

En av de första intervjuerna jag lyssnade på var med Jordan Peterson:

Jag tyckte att han hade vissa poänger men kände samtidigt att han var alltför okritisk till Israels agerande gentemot palestinierna. Därefter tittade jag på den video som tycks ha fått mest spridning av alla och där Piers Morgan diskuterar frågan med Bassem Youssef, som på ett väldigt befriande humoristiskt sätt bemöter en Piers Morgan som blir väldigt ställd och inte vet hur han ska agera:

Anledningen till att just den videon setts så många gånger är tror jag att han dels använder humor i en fråga som är väldigt laddad och allvarstyngd, och samtidigt har en väldigt lugn och resonerande framtoning. Särskilt från den palestinska sidan är de röster som hörs annars ofta närmast oresonabla på grund av att de är så känslosvallande.

Även om jag upplever att palestinierna i en folklig kontext i ett västeuropeiskt land som Sverige på många sätt äger narrativet (på det sätt att det är helt oproblematiskt att gå ut med en palestinasjal, medan få vågar bära kippa eller ett halsband med davidsstjärnan synlig), så får inte palestinierna komma till tals på samma sätt i media eller i politiken, utan där väger Israels röst betydligt tyngre. Det är också därför videon med Bassem Youssef fått så stor spridning tror jag.

Denna video med Bassam Youssef ledde också till att Piers Morgon bjöd in honom till en längre, mer ingående och mer seriöst betonad intervju:

Balladen om en vit ko

Fri, 03 Nov 2023 02:30:43 +0100

Balladen om en vit ko

Sven-Eric Liedman om att åldras

Mon, 15 Mar 2021 14:44:06 +0100

Sven-Eric Liedman skrev en text i DN i dag om att åldras, där han också nämnde en för mig tidigare okände bok som heter A History of Old Age .

Hamed Abdel-Samad om islamofobi

Fri, 30 Oct 2020 14:47:52 +0100

Dan Korn om majoritetskulturens rättigheter

Thu, 29 Oct 2020 14:51:53 +0100

Tankvärd artikel där Dan Korn argumenterar för att medborgare i västerländska demokratier som Frankrike och Sverige med större emfas och tydlighet bör hävda sin rätt att driva med president Erdoğan och andra auktoriteter som kräver “respekt”, och varför det rent av är nödvändigt att i ljuset av det bestialiska mordet på historieläraren i Frankrike producera satir för att tydligt visa våra minoriteter att det är majoriteten i ett land som bestämmer dess spelregler.

Manu Larcenet

Mon, 26 Oct 2020 00:10:13 +0100

Läste precis att Manu Larcenet som gjorde den suveräna serierutan efter attacken på Charlie Hebdo (“Au moins, ça me change un peu du…” ) har gjort en samling seriealbum som han kallar Le Combat Ordinaire och som bland annat tar upp psykisk sjukdom. Tydligen har det gjorts spelfilm (ej tecknad) baserad på ett eller kanske fler av albumen också.