Storbritannien on Joakim Frögren

Janet Kay - Silly Games

Fri, 15 Aug 2025 12:00:00 +0200

I avsnittet Lovers Rock i Steve McQueens miniserie Small Axe från 2020 finns en tio minuter lång scen som utspelar sig på ett reggae-husparty i London 1980 där det dansas till Janet Kays Silly Games. En bit in i låten stänger DJ’n av musiken och låter den lilla skaran som befinner sig på dansgolvet sjunga vidare på den a cappella. Det är en stark scen som fångar gemenskapen som kan uppstå i en grupp som förenas i sin kärlek till musik och dans.

I det här fallet representerar scenen också något större eftersom de ungdomar och unga vuxna som dansar där tillsammans tillhör en minoritet som till vardags är utsatta för en påtaglig diskriminering och rasism som kontinuerligt tynger deras sinnen och grusar deras hopp. Men där och då förenas de i musiken och det är som att tiden står stilla under tiden de sjunger tillsammans och att ingen vill att stunden någonsin ska ta slut.

Medan åren går

Thu, 02 Nov 2023 02:19:46 +0100

Medan åren går

Purcell, Nyman och Pet Shop Boys

Thu, 26 Oct 2023 12:30:31 +0200

Fredrik förevisade häromdagen ett ypperligt exempel på hur gamla musikstycken plockas upp av nya artister, återanvänds med annan instrumentering och blir till nya låtar. Här kommer det:

Den ursprungliga melodin är ett preludium till Henry Purcells opera King Arthur från 1691, närmare bestämt preludiet till akt III, scen 2. Det låter så här:

Det stycket plockade Michael Nyman upp 1982 när han komponerade soundtracket till Peter Greenaways film The Draughtsman’s Contract i låten Chasing Sheep is Best Left to Shepards som låter så här:

Pet Shop Boys, den engelska syntpopduon lät sig i sin tur inspireras av Nymans komposition när de gjorde låten Love Is a Bourgeois Construct som släpptes 2013 och som låter så här:

Till Pet Shop Boys låt finns också en fan-video med en dans som vad jag förstår fansen har skapat som ser ut så här:

Effortless Superiority

Thu, 27 Jun 2019 20:42:35 +0200

James Wood beskriver i LRB¹ sin upplevelse av Eton och den “anda” som svävade över den på ett sätt som jag så starkt kan identifiera mig med, även om Eton med sin betydligt längre historia och det faktum att den är brittisk gör att Lundsberg ter sig som ett Eton light på väldigt många sätt, men ändå. Det är förvånansvärt mycket som liknar det han beskriver och den “lundsbergsanda” som man fostrades i där.

‘Effortless superiority’ var etos och historieboken med stort H var Heaven’s Command, första delen i Jan Morris trilogi om ’the rise and fall of the British Empire’. Denna ’effortless superiority’ menar Wood präglar flera av de ‘Etonists’ som idag har betydande positioner i Storbritanniens maktcentrum. Såväl David Cameron som Boris Johnson gick där, även om Boris kom dit genom ett King’s Scholarship (liksom Wood’s bror).

Hur som helst tillhör de en privilegierad klass vars tillgångar funnits där i generationer (deras fäder och förfäder läste också vid Eton); de har aldrig behövt och lär aldrig behöva känna av någon ‘decline’; de tycks se sin och kanske även Storbritanniens ’effortless superiority’ som självklar, och de tycks också känna ett starkt släktskap med andra ‘Etonists’ som är fostrade i samma anda.

Men den bekymmersfria, priviligierade tillvaro som de har förmånen att leva i är inte den verklighet som de allra flesta britter idag upplever och har erfarenhet av. Och hur ‘Great’ Britain var och är, nu när det romantiska skimret kring imperiet lagt sig och genomlysts av till exempel Sven Lindqvist (som Wood nämner) och Brexit står för dörren, det är en inte oväsentlig fråga. Det lättvindiga sätt som David Cameron och Boris Johnson fattar beslut och kommunicerar, tycks Wood mena, är till viss del ett uttryck för den ’effortless superiority’ de är fostrade i, men frågan är hur lämplig och ansvarstagande den andan är för politiska ledare av idag.

Wood, J., 2019. Diary. London Review of Books [Online] vol. 41 no. 13 pp. 36-37. Available from https://www.lrb.co.uk/v41/n13/james-wood/diary . ↩︎

Ostördheten som klass- och könsprivilegium

Tue, 18 Jun 2019 18:28:29 +0200

Nina Bouraoui skriver i Poing Mort¹ om flugorna, om hur de invaderar människohuden och när man viftar bort dem söker de sig till andra platser där huden exponeras - de utgör därmed ett hinder för en fördjupad koncentration. De minskar således utrymmet för en ostörd tankeverksamhet och skrivtillvaro, likt den som Virginia Woolf belyser vikten av i A Room of One’s Own². På olika sätt belyser de två författarna alltså hur priviligiet att arbeta ostört historiskt sett är såväl ett klass- som ett könsprivilegium.

Bouraoui, Nina. 1992. Poing Mort. Paris: Gallimard. ↩︎
Woolf, Virginia. 1929. A Room of One’s Own. London: Hogharth Press. ↩︎

Mark Fishers k-punk

Sun, 19 May 2019 18:29:59 +0200

Jenny Turner skriver i en essä i London Review of Books om Mark Fisher i samband med att en bok med hans samlade texter nyligen har givits ut¹. Där redogör hon bland annat för och reflekterar kring ett antal begrepp som han har kommit att ha förknippats med.

“Popular modernism” eller “Pulp modernism”

Ett sådant begrepp är “Popular modernism” eller “Pulp modernism” som det ibland också benämns. “Popular modernism” syftar på den diskurs Mark Fisher upprätthöll genom sin k-punkblogg. Populärmodernismen tillkom, enligt Mark Fisher, i musikpressen och konstskolorna och hade sin storhetstid mellan andra världskriget och 1980-talet. Den “dog” när “Capitalism realism” gjorde sitt inträde, vilket ledde till en “deflation av förväntningar”.

Ett exempel på populärmodernismen är tidningen New Musical Express (NME) som nådde sin topp i början av 80-talet, då den sålde i 200 000-270 000 exemplar (nästan som Times). Populärmodernismen erbjöd en ingång till “fine arts”, europeisk film, avantgardelitteratur. Essentiellt är att “det handlade inte bara om musik och musik handlade inte bara om musik” (Mark Fisher i Capitalism Realism).

Själv känner jag igen det synsättet till viss del, men jag föddes 10 år för sent för att egentligen uppleva det. Känner mest igen det från Gradvalls Jörvars gosskör och Lokkos tal om NME från den tiden. Pop var ett försök till just popmodernism och kanske var det ett lyckat försök. Allt det Gradvall skrev och fortfarande skriver likaså. Läste nyligen (på Vagants blogg) att Karl-Ove Knaussgård började vid sexton års ålder som just musikrecensent och sen började utifrån det vidga sitt ämnesområde.

Även Susanne Ljung, som har programmet Stil i P1 och skriver i DN om mode ibland, läste jag - i Aftonbladet - har inspirerats av NME, och tydligen var det NME som introducerade detta med lustiga bildtexter på det där sättet som Pop sen använde. Ljung pratar visserligen om “rockjournalistik” i samband med det men det känns som att definitionerna på “rock” och “pop” är rätt flytande. Ändå intressant att se hur inflytelserik brittisk kultur har varit. Essän i sin moderna humoristisk form föddes där också på kaffehusen. Virginia Woolf och stream of consciousness likaså, liksom, verkar det som, popkulturjournalistiken. För när man pratar om ‘Popular modernism’ är det svårt att inte associera till just popkultur.

“Capitalism realism”

Ett annat centralt begrepp i Mark Fishers diskurs är “Capitalism realism”. Begreppet utgör också titeln på hans första bok Capitalist Realism: Is There No Alternative? som publicerades 2009. I k-punk: The Collected and Unpublished Writings of Mark Fisher skriver han om den känsla av uppgivenhet som han associerar med begreppet:

what should haunt us is not the no longer of actually existing social democracy, but the not yet of the futures that popular modernism trained us to expect¹. (s. 6)

Såsom Mark Fisher ser det är människor meningssökande djur, och i det ligger att ha något att drömma om, något att arbeta mot, något att hoppas på. Vid postkommunismens intåg och i kapitalismrealismens tidevarv dog dessa stora drömmar och vi människor stod då kvar konfronterade med en hård verklighet beskriven och mätt endast i affärsmässiga termer.

‘Capitalist realism,’ [Mark Fisher] says, ‘treats mental health as if it were a natural fact, like weather’: too much of this neurotransmitter makes you schizophrenic, too little of that one and you’ll get depressed. But, actually, the ‘mental health plague’ in capitalist societies suggests that ‘instead of being the only social system that works, capitalism is inherently dysfunctional, and the cost of it appearing to work is very high.’¹

Turner, Jenny. “Not No Longer but Not Yet.” Review of k-punk: The Collected and Unpublished Writings of Mark Fisher, edited by Darren Ambrose. London Review of Books 41 no. 9 (2019): 3-8, https://www.lrb.co.uk/v41/n09/jenny-turner/not-no-longer-but-not-yet . ↩︎ ↩︎ ↩︎

Pomegranate

Fri, 10 Mar 2017 11:29:03 +0200

You tell me I am wrong.
Who are you, who is anybody to tell me I am wrong?
I am not wrong.

In Syracuse, rock left bare by the viciousness of Greek women,
No doubt you have forgotten the pomegranate-trees in flower,
Oh so red, and such a lot of them.

Whereas at Venice
Abhorrent, green, slippery city
Whose Doges were old, and had ancient eyes.
In the dense foliage of the inner garden
Pomegranates like bright green stone,
And barbed, barbed with a crown.
Oh, crown of spiked green metal
Actually growing!

Now in Tuscany,
Pomegranates to warm, your hands at;
And crowns, kingly, generous, tilting crowns
Over the left eyebrow.

And, if you dare, the fissure!

Do you mean to tell me you will see no fissure?
Do you prefer to look on the plain side?

For all that, the setting suns are open.
The end cracks open with the beginning:
Rosy, tender, glittering within the fissure.

Do you mean to tell me there should be no fissure?
No glittering, compact drops of dawn?
Do you mean it is wrong, the gold-filmed skin, integument,
shown ruptured?

For my part, I prefer my heart to be broken.
It is so lovely, dawn-kaleidoscopic within the crack.

— D.H. Lawrence (1885-1930)

Läste om dikten här.

Chris Turner - G(O)OD - (D)EVIL

Mon, 01 Feb 2016 11:29:03 +0200

Se kortfilmen här