Sverige on Joakim Frögren

Alva Dahl om Kate Zambreno

Tue, 18 Mar 2025 23:13:23 +0100

Alva Dahl, som jag är lite fascinerad av både som författare och person, har skrivit en understreckare om den amerikanska författaren Kate Zambreno med anledning av att hennes “Book of mutter” nyligen har kommit ut i svensk översättning på Ellerstöms och då med titeln “Mutter”. Boken är enligt Dahl “en genreblandning av uppsats, essä, roman och självbiografi” i vilken Zambreno reflekterar över relationen till en mor som tynar bort och dör. Det låter som en bok “up my alley”.

Rap är ingen konst

Sat, 15 Mar 2025 00:13:11 +0100

Mmm, mmm
Hmm-hmm
Mmm

Vet du vad? Rap är ingen konst, det är ba’ rap
Han som dog igår det är inte bara en siffra, det är min grabb
Där jag bor, standarden är sämre än du tror
Den som sticker ut det är inte han med hål i sina skor

Hur jag mår? Morsan sa jag är inte hennes son
När hon såg, vad jag redo att göra för att ta mig härifrån
Jag vill ha mer, sen min farsa tagga jag har aldrig varit hel

Broke as a joke, men jag måste ta det lugnt
Jag har fortfarande min del
Plus, jag har en dotter nu, för mycket står på spel
Jag skriver det jag ser
Men de kritiserar hellre det jag skriver än att kritisera det jag ser

Vet du vad?
Om jag lyckas ta mig två stationer härifrån så är jag glad
Det är det, det är vad det är
Igår jag fick en shoutout ifrån Hasse Aro på TV3

Så du vet, rap är ingen konst, det är ba’ rap
Det är ett sätt att prata ut när samhället gör dig lack
Vet du vad? Vi kan slå vad
Du kommer läsa om en till skjutning imorgon eller idag

Rätta mig ifall att jag har fel
Rätta mig ifall att nån skrev till dig brev när du satt
Och du ser, det här det är ingen konst
Fina recensioner har väl aldrig gjort livet här lättare för nån

Igår, två av mina vänner tänkte skjuta på varandra för en kund
Att prata om min verklighet
Som det underhållning får dig låta lite dum, dum, dum, dum, dum

När jag sitter inne är den enda gången
Som jag får en fucking lugn stund
Svårt att säga vart du kommer sluta
Den här bollen, den är rund som fan, ey, rund, rund, rund

Låtskrivare: Yasin Mahamoud

Ulf Starks barnlitteratur

Fri, 14 Mar 2025 00:12:48 +0100

I en understreckare i SvD belyser Erika Hallhagen synen på barnlitteratur hos Lennart Hellsing och Ulf Stark med anledning av den senares nyutkomna bok “Man måste tänka på allt” i vilken ett antal tal och texter i ämnet har samlats.

Jag bli nyfiken på att läsa Ulf Starks egna barnböcker och Hallhagen nämner i texten följande böcker av honom:

En liten bok om kärlek
Djur som ingen sett utom vi
Rymlingarna
När pappa visade mig världsalltet
Min syster är en ängel
En stjärna vid namn Ajax

Sportlovssnack i Sturebadets bastu

Thu, 27 Feb 2025 23:48:17 +0100

Hugo Rehnberg tar i sin senaste SvD-krönika upp sportlovssnacket i Sturebadets bastu vilket främst tycks utgöra en form av positioneringslek för de inblandade:

Högst upp ligger Sankt Moritz, tätt följt av Zermatt. I elitserien spelar även Lech och Verbier. De franska alporterna utgör mellanskiktet. Inget att yvas eller att skämmas över. När finansmännen berättar att de tänkt tillbringa lovet i de italienska alperna uppstår märkligheter. Då är det som att valet måste motiveras med något mer. Oftast maten: ”Alltså, man älskar ju pasta och vi har hittat en familjeägd liten krog där nonnorna gjort egen gnocchi i generationer”.

Isabella Nilssons understreckare

Fri, 03 Jan 2025 08:33:04 +0100

Isabella Nilsson har skrivit några understreckare i SvD som är mycket läsvärda. Bäst tycker jag om hennes senaste där hon diskuterar Fernando Pessoas “Orons bok” och Michel Houellebecqs ”Hålla sig vid liv”. I den essän fullständigt briljerar hon med sin svartsynta språkekvilibrism. Här är ett kort utdrag:

Så fort jag gör misstaget att lämna min lägenhet utsätter omvärlden mig för så höga halter toxisk positivitet att mitt hjärta troligen skulle ha stannat om jag inte så förutseende skyddat det med utrivna boksidor som strålningssäkra sköldar i bröstfickan. Det kan naturligtvis inte vara vilka utrivna boksidor som helst, nota bene, bara vissa författarskap har de glättighetsavvisande egenskaper som krävs för att hålla mig oskadd till och från närbutiken. Misantroper som Samuel Beckett, Emil Cioran och Thomas Bernhard funkar självfallet utmärkt. Även melankoliker som Fernando Pessoa gör jobbet. Romantikerna däremot går fetbort.

Isabella Nilssons understreckare:

16 feb 2024: Med boksidan som sköld mot världen
28 juli 2023: Den intighet som rymmer allt
22 feb 2023: Verklighetsavhoppare och överfulla tomrum
14 nov 2022: Bakom varje identitet står en lekstuga
18 feb 2022: En sötsyrlig känsla för livets tunga frågor

För SvD:s räkning har också Karin Thunberg gjort ett reportage om henne i samband med att “Nonsensprinsessans dagbok” kom ut.

Kristoffer Nilsson - Konstnär och tidningsbud

Sun, 20 Oct 2024 22:32:12 +0200

Ett grafiskt blad på en auktionssajt signerat Kristoffer Nilsson väckte mitt intresse, och en googling senare fann jag denna artikel i Transportarbetaren om en spännande man som vid sidan av sitt arbete som tidningsbud skapar konst i form av illustrationer, teckningar och grafik. Delar av denna produktion har nu samlats i boken Betraktelser .
I artikeln framkommer att han utbildat sig vid Grafikskolan i Malmö, och att han när han nu lämnar yrkeslivet bakom sig tänkt viga mer tid åt konst och litteratur, och till att skapa fler böcker.
Nyfiken på vad han gjort sedan dess fann jag att han nyligen ställt ut sina alster på ett galleri på Hornsgatan och att han även hunnit med att publicera några ytterligare böcker.

Horace Engdahl går och reflekterar i nytt SVT-porträtt

Mon, 07 Oct 2024 12:31:40 +0200

Sveriges Television har nyligen släppt en dokumentär om Horace Engdahl i vilket upplägget är att han går till fots till Rom (oklart varifrån) samtidigt som han ges utrymme att reflektera över sitt liv och sin syn på sakernas tillstånd.
I min värld är herr Engdahl en sann intellektuell med stor integritet. Jag läser alltid hans kolumn i SvD med stort intresse och imponeras ofta över sättet han med underfundig humor och vassa formuleringar lyckas fånga in och synliggöra såväl det vackra som det absurda i vår samtida tillvaro.
Här har jag samlat några av de reflektioner han gör i SVT-porträttet:

Om oviljan mot att vara djupsinnig

Jag betraktar djupsinne som ett slags etikettsbrott som jag ogärna begår. Sociologiska och psykologiska teorier är till för att komma till korta så att vi gång på gång konfronteras med människans komplexitet och ursinniga orimlighet, vilket väl är en och samma sak.

Om tiden och de stora mästarna

En sak står klar för en när man vandrar omkring i Italien - om man inte har tänkt på det förut - när man sitter på kvällarna och läser, och det är att de stora mästarna är inte från vår tid; den stora klangen stiger inte från det instrument som vi förfogar över.

Om gåendet och tid för att tänka

Det är lustigt med gåendet att du behöver inte programsätta gåendet, det programsätter sig själv. Det som är viktigt för dig kommer fram efter en stund när du går, det är oundvikligt. Du hör fåglarna, du hör löven som prasslar, du hör bäcken som sorlar, men du tänker egentligen inga tankar alls och så återupptar du tänkandet. Det som gåendet ger dig är någonting ovärderligt nämligen tid.

Om Svenska Akademien som inrättning och dess anpassningsförmåga

Det finns ju säkert människor som menar att vi inte bara är en ålderdomlig inrättning utan också en föråldrad inrättning. Vi är ju historiskt sett en rest från kungamaktens dagar, från en epok som såg ganska annorlunda på förhållandet mellan samhället och litteraturen.
Men samtidigt så kan man ju, om man tittar på akademiens historia under mer än 200 år också se vilken förnämlig anpassningsförmåga institutionen har haft så tillvida att den precis som en framgångsrik djurart har förmått att överleva stora förändringar i sin biotop.

Om sitt förhållande till gruppen och ordets makt

Jag har alltid varit lite rädd för gruppen. Som ett relativt ensambarn så blir man ju det, man blir rädd för gruppen och då måste man på något sätt blidka den, man måste dämpa ner de aggressiva impulser man föreställer sig hos gruppen och då är ju ordet ett väldigt medel därför att det både närmar och lägger ett avstånd.
Om man talar på ett lite annat sätt än de andra så, ja, det gör dem ställda i någon mening. De kan inte riktigt svara med samma mynt. Och samtidigt så innebär själva samtalet ett band som gör att man ändå kan slå sig ner.

Om att inte svika sig själv

Man får vara glad om man inte sviker sig själv när något sånt här inträffar, det är kanske det allra viktigaste.

Om drevets konsekvenser

I det här fallet var det framför allt två saker. Dels att det som hände mellan oss som ändå var vänner och kollegor och hade verkat i väldigt nära gemenskap i många år, det var en mycket smärtsam erfarenhet, men också hur våldsam den yttre kraften var i det här fallet. Vad ett drev i full skala innebär. Vad det innebär när medierna sätter igång att förfölja människor och hur det drabbar alla som på något sätt försöker ställa sig i vägen.
Det här var skrämmande på allvar och fortfarande finner jag det skrämmande när jag ser tillbaka på det och det ändrade på något vis min grundläggande uppfattning om samhället Sverige.

Om solidaritet vs. lojalitet

Jag tror inte jag är solidarisk därför att jag tycker inte om kollektivet. Jag avskyr massan, jag erkänner det. Jag säger det rent ut: Jag avskyr massan. Men de som man har valt, de som tillhör ens liv, med dem är man förbunden av en högre lag och den kräver lojalitet nästan hur långt som helst.

Jag tror att svek är det värsta jag kan föreställa mig. Det är avgrundslikt. Jag tror att jag tidigt fick något slags skepsis till kamratgäng och kollektiv och grupper och alla såna där formationer där man ska ingå och som man ska vara solidarisk med.
Det fungerade inte för mig och jag blev utstött ur några av dem och hade väldiga problem och hamnade i konflikt med dem, och då stannade det kvar, då stannade den grundupplevelsen kvar, ett slags misstänksamhet mot kollektivet som verkligen sitter väldigt djupt hos mig.
Men det som det efterlämnade då den här grundläggande erfarenheten att marken du står på kan rämna i vilket ögonblick som helst.

Det finns ju ofta en sån här falsk idealism hos sveket och förräderiet att man gör det för en god saks skull. Man offrar någon för sanningen, för rätten eller för framtiden eller för vad du vill, men det där imponerar inte på mig utan för mig är svek svek och förräderi är förräderi. Och även det förräderi som räddar världen är avskyvärt.

Om sin syn på svensk offentlighet

Jag är främmande för rätt mycket av den opinionsbildning som vi har omkring oss. Halva innehållet i en normal tidning är främmande för mig.

Mina egna reflektioner

Johan Croneman kritiserar i DN dokumentären då han menar att det ställs alltför få kritiska frågor i den, och att SVT därmed blir att närmast rentvå Horace Engdahl, vilket han starkt ifrågasätter. Det som journalister som Croneman tycks reta sig på när det gäller Engdahl tror jag är hans konsekventa vägran att be om ursäkt för sin orubbliga lojalitet med Jean-Claude Arnault.

Som jag ser det hade journalisten i dokumentären mycket väl kunnat gått på hårdare och pressat Engdahl när det gäller hur starkt en lojalitet utifrån hans hållning egentligen sträcker sig. Just den frågan saknade jag.
Om det till exempel hade varit så att Arnault otvetydigt hade varit pedofil eller barnamördare hade Engdahls lojalitet med honom då varit intakt? Det är för mig en i sammanhanget relevant frågeställning - även om den är hypotetisk - just eftersom Horace tycks värdera lojalitet så högt. Sannolikt hade Engdahl om så var fallet betraktat Arnaults agerande i sig som ett svek och därmed tagit avstånd från honom, det är min gissning, men här lämnas tittaren i ovisshet kring hur långt Horace lojalitet egentligen sträcker sig.

Men om den typen av frågor hade ställts så hade dokumentären förmodligen fått en annan och mindre lättsam karaktär och istället mer antagit formen av intervjuprogrammet 30 minuter. Genom att Engdahl i dokumentären nu tillåts att relativt obehindrat lägga ut texten, serveras man som tittare ändå en tydlig bild av hur stark vikt Horace fäster vid lojalitet, och hur föraktfullt han ser på massans makt.
Hade dokumentären varit mer kritisk hade Horace sannolikt inte tillåtits att så fritt och obehindrat mejsla fram sina resonemang, utan då hade dessa förmodligen ihärdigt avbrutits och hackats upp av journalistens kritiska frågor.

En annan viktig aspekt det viktigt att ha klart för sig är att Svenska Akademiens självständiga ställning gentemot det övriga samhället, liksom Engdahls ekonomiska oberoende, utgör viktiga faktorer som underlättar för honom att ha den moraliskt grundade konsekventa hållning han har i frågan om Jean-Claude Arnaults skuld. Hade Engdahl istället stått i ett större beroende till det omgivande samhället hade det nog blivit svårare för honom att hålla massan stången på samma sätt. Då hade han kanske tvingats till den underkastelse och de ursäkter som Croneman och hans gelikar så starkt tycks sukta efter, även om jag personligen har svårt att tro det sett till Engdahls karaktär.

För mig var det hur som helst sammantaget väldigt givande att få ta del av Engdahls tankar och formuleringskonst genom den här dokumentären. Det fick mig att reflektera över en rad saker, inte minst mina egna förhållningssätt till dem som står mig nära och nur stark min lojalitet till dem egentligen är.

Har matlagning som social status nått sin kulmen?

Thu, 19 Sep 2024 21:29:51 +0200

Det frågar sig Niklas Wahllöf i dagens DN i en text som jag tycker träffsäkert synliggör och punkterar det vitt utbredda fenomenet att markera social status genom att redogöra för sina kulinariska vanor och preferenser. Bottnar det inte blott i avund och missunnsamhet från min sida då? I någon mån kanske, men min erfarenhet säger mig samtidigt att det på ytan allra mest belevade ofta har en bismak av självbedrägeri.

Om litteratur och litteraturvärlden

Tue, 10 Sep 2024 13:10:11 +0200

Anna Axfors skriver i Kvartal om värdet i att intressera sig för litteratur på riktigt och inte bara för litteraturvärlden med dess kotterier och positioneringar:

Måste man då vara intresserad av litteratur på riktigt, som kritikerna i Gästabudet menar? Ja, för sin egen skull – och inte då för att optimera sig eller ta ett kliv i sin personliga utveckling, utan för att få sinnesfrid. Att gå in i Narnia är den högsta formen av self-care. Men om porten dit blivit omöjlig att hitta så är det inte unga poeters fel, utan samtidens acceleration och stress, och detta blir inte bättre av att förlagsarbetare säljer ut litteraturen till en ytlig litteraturvärld, och att kritiker hoppar på det. För litteratur och litteraturvärld är olika saker, jag gillar båda – men vissa har faktiskt som jobb att upprätthålla skillnaden.

Hon hänvisar i sin argumentation till en long essay i Granta av Christian Lorentzen med titeln Literature without literature där han beskriver samtiden som…

an age when literary discourse is in flight from the literary, in favor of the personal, the political, or, more often, the consumerist and careerist, in favor of thinking about systems instead of individuals, which is to say writers.

Stöd för denna tes hämtar Lorentzen främst hos John Guillory och hans bok Professing Criticism som beskriver “the emergence of literary criticism as a discipline embedded in the university” (Lorentzens ord). I detta verk redogör Guillory enligt Lorentzen för hur den akademiskt grundade litteraturkritik med tiden fått en allt större upptagenhet vid litteratur skriven efter andra världskriget (till priset av att äldre litteratur nedprioriterats) samt fäst sig alltmer vid analys av metod hos litterära verk snarare än analys av innehåll.

Det som Lorentzen argumenterar för i sin essä är att den litterära diskursen först och främst bör utgå från kritikerns läsning och upplevelse av det litterära verket snarare än något annat mer perifert. Beträffande vad som utmärker litteraturens särart och värde i förhållande till vetenskap skriver Lorentzen så här:

One of the reasons we read literature is to experience the author’s purchase on society and to see how it corresponds with our own. Literature’s perennial advantage over sociology is that it can do this through the means of irony, paradox, and beauty. It is not restricted to the empirical, it is free to invent, it has recourse to fantasies that are truer than real life. It is less enamored with disclosing the obvious. The greater the novelist, the richer the picture of the world depicted within it, but also the more resistant the work becomes to being reduced to sociology.

Den stora litteraturens kraft och styrka, tycks Lorentzen mena, är just att den inte så lätt låter sig tolkas som ett uttryck för ett sociologiskt eller psykologiskt fenomen, utan att den innehåller en mångtydighet där även ironi, paradoxer och skönhet bereds plats. Till skillnad från vetenskapen som kräver ett allvar och en förklaringsmodell.

Lorentzen betraktar läsning som såväl en social som solitär aktivitet, men betonar samtidigt att läsning som solitär aktivitet utgör en relativt ny företeelse i människans historia som från början betraktades med skepsis då den kopplades samman med amoraliska aktiviteter som onani. Han antyder också att läsandet som solitär aktivitet i viss mån fortfarande betraktas med skepsis, åtminstone i en amerikansk kontext med det förhållande till litteratur som dominerar där:

In my experience, most Americans are hostile or indifferent to reading and glad to have gotten done with it in their schooldays if they did it all. They prefer the pleasures of sport, television, and various online distractions. And why not? Those things are fun and mostly painless. In an anti-intellectual country, reading books at all says more than enough about you, and you already know this because the rest of them don’t let you forget it.

Vi läser för vårt nöjes skull, menar Lorentzen. Men han menar också att nöjet att läsa litteratur inte kommer utan motstånd utan kräver sina uppoffringar då belöningen och tillfredställelsen läsandet skänker oss…

are often only gained at the expense of pains: the initial pain of learning to read, the pain of understanding difficult books, the pain of grasping the literary history from which books emerge, the pain of looking at something we can’t yet comprehend though we know we could, the pain of examining the nature of our own pleasure.

Och kanske, menar han, är det just detta motstånd, denna smärta som skapat en utveckling med ett litteraturfokus och en litterär diskurs…

that turn our eyes away from the pleasures of literature to the disenchanted explanations of political economy, to the suspicions of paranoid reading, to the preening pondering about what the books we enjoy say about us rather than what they say to us.

Det avslutande stycket i Lorentzens essä är så välformulerat att jag här återger det i sin helhet:

Life is lonely, painful, and punishing. On behalf of the freelance book reviewer/London litmag office/Downtown Manhattan scene superorganism that speaks through me, I assert that reading and writing are best done in perfect solitude; that sometimes what you read and what you write should be kept a secret; that when you’re by yourself popularity doesn’t matter, nor does money, nor does fame, nor does status; that when you are a teenager and you have shut yourself into a room to read Kafka for the first time, your parents and your little sister should stop knocking on the door because you are turning into something else, something they will never understand.

Uppdatering 5 oktober 2024

Snubblade över några texter som Gästabudets representanter skrivit i ämnet. Här en text av Mikaela Blomqvist och här en text av Lyra Ekström Lindbäck i vilken hon skriver följande:

För de flesta av oss är det självklart att inte låta behovstillfredsställelse och avkastning styra när vi uppfostrar våra barn. Vi vill att de ska läsa, upptäcka naturen och forma meningsfulla relationer med andra. Vi vill begränsa deras skärmtid och variera deras kost. Vi vill lära dem att skilja på gott och ont och att reflektera över och uttrycka sina känslor.
Detta är bildning. Detta är kultivering. Det är vad som gör livet stort och sant och innerligt, det är vad det innebär att vara människa. Konsten och teorin är svår ibland, för att det är svårt att vara människa. Kulturen är berusande och bekväm ibland, för att det är underbart att leva. Alla framstående samhällen genom historien har låtit sin kultur både smaka och kosta.
När det kommer till våra barn finns det ingen tvekan. De ska formas till de bästa av människor. Det är bökigt och krävande, men det handlar inte bara om vad som är praktiskt. Det handlar om civilisation.

Ekström Lindbäck tycks därmed mena att en människas läsande av kvalitetslitteratur gör henne mer civiliserad. Kanske stämmer det, men jag känner mig inte helt övertygad.

Truls välkomnas hem till Eslöv efter OS

Tue, 13 Aug 2024 22:56:01 +0200