Mark Fisher

Jenny Turner skriver i en essä i London Review of Books om Mark Fisher i samband med att en bok med hans samlade texter nyligen har givits ut1. Där redogör hon bland annat för och reflekterar kring ett antal begrepp som han har kommit att ha förknippats med.

Ett sådant begrepp är “Popular modernism” eller “Pulp modernism” som det ibland också benämns. “Popular modernism” syftar på den diskurs Mark Fisher upprätthöll genom sin k-punkblogg. Populärmodernismen tillkom, enligt Mark Fisher, i musikpressen och konstskolorna och hade sin storhetstid mellan andra världskriget och 1980-talet. Den “dog” när “Capitalism realism” gjorde sitt inträde, vilket ledde till en “deflation av förväntningar”.

Ett exempel på populärmodernismen är tidningen New Musical Express (NME) som nådde sin topp i början av 80-talet, då den sålde i 200 000-270 000 exemplar (nästan som Times). Populärmodernismen erbjöd en ingång till “fine arts”, europeisk film, avantgardelitteratur. Essentiellt är att “det handlade inte bara om musik och musik handlade inte bara om musik” (Mark Fisher i Capitalism Realism).

Själv känner jag igen det synsättet till viss del, men jag föddes 10 år för sent för att egentligen uppleva det. Känner mest igen det från Gradvalls Jörvars gosskör och Lokkos tal om NME från den tiden. Pop var ett försök till just popmodernism och kanske var det ett lyckat försök. Allt det Gradvall skrev och fortfarande skriver likaså. Läste nyligen (på Vagants blogg) att Karl-Ove Knaussgård började vid sexton års ålder som just musikrecensent och sen började utifrån det vidga sitt ämnesområde.

Även Susanne Ljung, som har programmet Stil i P1 och skriver i DN om mode ibland, läste jag - i Aftonbladet - har inspirerats av NME, och tydligen var det NME som introducerade detta med lustiga bildtexter på det där sättet som Pop sen använde. Ljung pratar visserligen om “rockjournalistik” i samband med det men det känns som att definitionerna på “rock” och “pop” är rätt flytande. Ändå intressant att se hur inflytelserik brittisk kultur har varit. Essän i sin moderna humoristisk form föddes där också på kaffehusen. Virginia Woolf och stream of consciousness likaså, liksom, verkar det som, popkulturjournalistiken. För när man pratar om ‘Popular modernism’ är det svårt att inte associera till just popkultur.

k-punk

“Capitalism realism”

Ett annat centralt begrepp i Mark Fishers diskurs är “Capitalism realism”. Begreppet utgör också titeln på hans första bok Capitalist Realism: Is There No Alternative? som publicerades 2009. I k-punk: The Collected and Unpublished Writings of Mark Fisher skriver han om den känsla av uppgivenhet som han associerar med begreppet:

what should haunt us is not the no longer of actually existing social democracy, but the not yet of the futures that popular modernism trained us to expect1. (s. 6)

Såsom Mark Fisher ser det är människor meningssökande djur, och i det ligger att ha något att drömma om, något att arbeta mot, något att hoppas på. Vid postkommunismens intåg och i kapitalismrealismens tidevarv dog dessa stora drömmar och vi människor stod då kvar konfronterade med en hård verklighet beskriven och mätt endast i affärsmässiga termer.

‘Capitalist realism,’ [Mark Fisher] says, ‘treats mental health as if it were a natural fact, like weather’: too much of this neurotransmitter makes you schizophrenic, too little of that one and you’ll get depressed. But, actually, the ‘mental health plague’ in capitalist societies suggests that ‘instead of being the only social system that works, capitalism is inherently dysfunctional, and the cost of it appearing to work is very high.’1


  1. Turner, Jenny. “Not No Longer but Not Yet.” Review of k-punk: The Collected and Unpublished Writings of Mark Fisher, edited by Darren Ambrose. London Review of Books 41 no. 9 (2019): 3-8, https://www.lrb.co.uk/v41/n09/jenny-turner/not-no-longer-but-not-yet↩︎