En plats där jag reflekterar kring sånt som gör intryck och avtryck. Främst som ett sätt att själv minnas, men också med förhoppningen om att inspirera andra som råkar ha vägarna förbi. → Mer om mig.
14 augusti
Isländsk film med Sverrir Gudnason i en av huvudrollerna. Filmen skildrade med inslag av surrealism och svart humor en familj med tre barn där mamman i familjen tröttnat på och känslomässigt lämnat pappan som är fiskare och därför borta mycket, men där han desperat och uppgivet om vartannat försöker få henne tillbaka.
Det fanns i säväl surrealismen som den mörka humorn drag av Lars von Trier och jag tänker då särskilt på hans Antichrist.
Läs vidare… 10 augusti
Att redan sakna ett ögonblick medan det fortfarande pågår. Så kände jag då och lyckan och saknaden sitter fortfarande i kroppen som ett fysiskt känslominne. Men det blir vagare och vagare i konturerna och det har ändå bara gått en vecka.
Önskar att det fanns ett fotografi som kapslade in ögonblicket. Men att där och då ta fram kameran hade inte det liksom skapat en distans till den starka känsla av närvaro jag kände?
Läs vidare… 19 juli
Det var i Umeå sommaren 2000 i kollektivet där min dåvarande flickvän bodde som jag första gången kom i kontakt med Nanni Morettis filmkonst. En dag när förälskelsens täta dimma tillfälligt lättat och ersatts av en plötslig hunger gick jag på upptäcksfärd i radhuset där hon bodde medan hon ordnade något att äta. På en dammig hylla i vardagsrummet låg ett antal vhs-band, såväl originalfilmer som inspelningsbara kassetter varav en var märkt Caro diario med svagt blått bläck.
Läs vidare… 18 juli
Hörde den här låten inne på en mexikansk taceria i Barcelona när jag var på besök hos J & E sommaren 2024. E:s föräldrar var på besök också och det var en ljum sommarkväll och jag kände mig kontinental och levande. På något sätt är det som att jag musikaliskt gärna återkommer till 1990-1991, kanske främst när det gäller italiensk musik eftersom jag bodde i Italien då och den tiden fått ett gyllene skimmer över sig, men uppenbarligen även när det gäller annan musik.
Läs vidare… 15 augusti
I avsnittet Lovers Rock i Steve McQueens miniserie Small Axe från 2020 finns en tio minuter lång scen som utspelar sig på ett reggae-husparty i London 1980 där det dansas till Janet Kays Silly Games. En bit in i låten stänger DJ’n av musiken och låter den lilla skaran som befinner sig på dansgolvet sjunga vidare på den a cappella. Det är en stark scen som fångar gemenskapen som kan uppstå i en grupp som förenas i sin kärlek till musik och dans.
Läs vidare…
Senaste blogginläggen
The Love That Remains
Stunden efteråt
Nanni Moretti och musiken
Grupo Niche - Una Aventura
Janet Kay - Silly Games