After the leaves have fallen, we return
To a plain sense of things. It is as if
We had come to an end of the imagination,
Inanimate in an inert savoir.
It is difficult even to choose the adjective
For this blank cold, this sadness without cause.
The great structure has become a minor house.
No turban walks across the lessened floors.
The greenhouse never so badly needed paint.
The chimney is fifty years old and slants to one side.
A fantastic effort has failed, a repetition
In a repetitiousness of men and flies.
Yet the absence of the imagination had
Itself to be imagined. The great pond,
The plain sense of it, without reflections, leaves,
Mud, water like dirty glass, expressing silence
Of a sort, silence of a rat come out to see,
The great pond and its waste of the lilies, all this
Had to be imagined as an inevitable knowledge,
Required, as a necessity requires.

— Wallace Stevens (1879-1955)

Tingens enkla mening

När löven fallit återvänder vi
Till tingens enkla mening. Det är som om
Våra föreställningar till slut tömts ut,
Själlösa i ett tomt savoir.
Det är svårt att hitta ett adjektiv
För den tomma kylan, besvikelsen utan orsak.
Av palatset har blivit en utkantsvilla.
Inga turbaner sneddar över de krympta golven.
Växthuset borde ha målats om för längesen.
Skorstenen har börjat luta efter femti år.
En fantastisk ambition har slagit fel, igen,
I en blind upprepning av människor och flugor.
Ändå kunde frånvaron av föreställningar aldrig
Bli mer än en föreställning. Den stora dammen,
Den enkla meningen med den, utan speglingar, löv,
Dy, vatten som smutsigt glas, en uttryckt tystnad
Av något slag, en råttas tystnad när hon tittar
På den stora dammen, resterna av liljor, allt detta
Måste vi föreställa oss som en obestridlig kunskap,
Oumbärlig. Som det nödvändiga är oumbärligt.

— Tolkning till svenska: Ulf Linde (1929-2013)