Med sina blå tatueringar.
Och ärr efter gränslösa sorger.
Står de där och tittar på elden.
När det blåser ryser de alla.
Deras bröst rör vid jorden.

Kvinnor med brinnande ved i händerna.
Vandrar omkring.
Runt svarta kittlars rostiga ålder.
Då eldens vrede jäser.
Höjs rösterna.
Elden falnar aldrig där.
Att släcka den är ett slit.

Kvinnor med skrumpna bröst.
Och händernas väldiga känslighet.
Tänker på hårdheten hos veden de ska bära.
Och tiger.

När de är tysta märks inte deras ålder.
Det luktar jord när de ropar.
För att de glömt var de skulle vila ryggen.
För att molnen på himlen inte är beständiga.
Låter de blicken falla mot jorden.
Från sitt innersta.
Ger de sig till jorden.
Och luktar ibland.

— Bejan Matur (1968-)

Ur diktsamlingen Det sista berget, utgiven på Black Island Books 2017. Översättning: Turhan Kayaoğlu.