Jag lånade Sérotonine av Michel Houellebecq igår på bibblan (efter att ha läst en rolig recension av den i Aftonbladet) och har nu kommit halvvägs i romanen. Förstår 90-95% av franskan och är förvånad själv av hur bra jag fortfarande kan läsa på franska.
  Houellebecqs storhet är hans kombination av att närmast profetiskt fånga samtidens mest brännande frågor, kombinerat med hans förmåga att måla skickligt och säreget med såväl breda som smala penslar. Jag imponeras av sättet han blandar cynisk samhällskritik med ömma personporträtt utan att för den skull tappa vare sig sin röst eller trovärdighet. Hur han förmår vara både råbarkad och finkänslig utan att den ena sidan förtar den andra.
  Samtidigt ska man vara varse att boken innehåller en hel del explicit och grovt sex skildrat utifrån ett stundtals apatiskt berättarjag, och för vissa läsare kan nog det upplevas som lite magstarkt. Men för den som förmår ta till sig, eller kanske snarare se bortom, råheten väntar stor litteratur.