Heideggers 'i-världen-varo' förklarat

Bästa redogörelsen för Heideggers begrepp i-världen-varo (In-der-Welt-sein) som jag har läst [¹]:

Vid en första anblick kan man dock tycka att språk och mening är närmast identiska problemområden. Men det finns i detta sammanhang en väsentlig skillnad. För den kontinentala filosofin är begreppet mening inte någonting som exklusivt och ursprungligen är att hänföra till språkliga tecken och utsagor. Med sitt breda filosofiska begrepp om mening försöker man inom denna tanketradition snarare fånga ett slags grundskikt i vad Martin Heidegger i ”Varat och tiden” från 1927 kallade för människans i-världen-varo.

Om vi lämnar naturalismens vetenskapliga utblick med dess karaktäristiska tredjepersonsperspektiv för att i stället reflexivt sänka oss ned i det levda livets praktiska erfarenhetssfär i vilken vi alltid redan befinner oss innan vi så att säga teoretiskt börjar fråga, så upptäcker vi att det vi kallar för världen inte utgör någon ansamling av indifferenta objekt placerade i den objektiva rumstiden, och att världen inte primärt möter oss i form av till exempel råa sinnesdata eller ett vimmel av förnimmelser.

Världen utgör snarare ett dynamiskt och icke objektiverbart meningssammanhang eller betydelsekomplex som vi i egenskap av människor på ett eller annat sätt hela tiden befinner oss öppna inför och engagerade i, och inom ramen för vilket saker och ting organiserar sig och antar en specifik karaktär eller form. Människan kan inte tänkas utanför sin värld och världen kan inte tänkas utanför människan. I-världen-varon utgör den meningsmättade ursprungsplats eller det spelrum för livsmöjligheter som varje mänsklig aktion – till exempel varje vetenskapligt undersökande – alltid måste ta sitt avstamp ifrån och utvecklas inom.

Här kan man jämföra med Erikssons kritik av den naturvetskapligt inriktade psykologin [²] som bottnar i samma resonemang. Vad Eriksson alltså därmed påvisar är att Heidegger och psykoanalysen har liknande teoretiska utgångspunkter i sin syn på människan som en i första hand relationell och meningsskapande varelse. Eller som det står nedan “människans sätt att alltid vara infogad i ett sammanhang av mening”:

Om man utgår från denna i grunden Heideggerska idé om människans sätt att alltid vara infogad i ett sammanhang av mening så kan inte ett genuint filosofiskt tänkande om språkets väsen primärt fokusera på språket i termer av att vara till exempel ett självständigt undersökningsområde bestående av en vokabulär, en logik och en uppsättning grammatiska regler. En dator kan möjligtvis programmeras så att den maskinellt kan avge språkliga satser, men av principiella orsaker är det endast en varelse av i-världen-varons karaktär som kan ”ha ett språk” och ”ha något att säga”, och därför måste den filosofiska frågan om språket växa fram utifrån ett tänkande om människans vara.

Heideggers i-världen-varo knyter också starkt an till Handkes begrepp Tagwerden och man kan ana, som Anders Olsson är inne på, att Handke har inspirerats av Heidegger.

Fler texter av Eriksson finns här: https://archive.fo/Eqhhw