Poesin och extasen som förundran inför det outsägliga

Paul van Ostaijen (1896-1928), poet från Flandern, såg enligt Lasse Söderberg likheter mellan poesin och extasen¹ (s. 97):

I likhet med extasen har poesin ingenting att meddela utöver sin förundran-inför-det-outsägliga

Här finns en koppling till Czesław Miłosz dikt Snabba steg där han skriver:

Illvilligt möter mig min nakna vakenhet.
På dagen linkar jag med käppen, astmatisk.
Men natten tar mig med på långväga resor
och där finns, som i början, en ny värld, extatisk.