Barnvagnen

Folkets Bio firade 50 år i helgen och på Panora kostade biobiljetterna bara 50 kr. Jag gick och såg Bo Widerbergs debutfilm Barnvagnen från 1963 med Tommy Berggren och Inger Taube i två av huvudrollerna. Att se filmen i dag gör också att man oundvikligen kommer att tänka på den som ett slags tidsdokument från en svunnen tid. Det var ett på många sätt annorlunda Malmö som framträdde i filmen. Oskyldigare, enklare och betydligt vitare.

Under filmens gång kom jag att tänka på pappa många gånger. Hur han var i sin ungdom och hur mötet mellan mamma och pappa kan ha sett ut i 70-talets Falun. Antagligen för att jag inbillar mig att pappa då hade en lyskraft som kanske liknade den Tommy Berggrens rollfigur hade i filmen. Att han liksom visade mamma den större världen, öppnade upp ögonen för mamma på flera sätt. Det var nog också en av anledningarna till att filmen berörde mig mycket, just det att den blev personlig på något sätt.

Jag tyckte mycket om hur den trevande förälskelsen mellan dessa två personer skildrades. Hur blickarna möttes och hur de liksom var inne i sin egen bubbla oavsett var de befann sig. Det var skildrat med stor ömsinthet. Särskilt rörande var scenen inne på biblioteket när de lyssnar på Vivaldi. Det är en film jag gärna skulle se om och rent av vilja äga.

Samtidigt var den inte utan fel och brister och mest reagerade jag på utbrottet från Tommy Berggrens karaktär i slutet av filmen, hur det liksom kom från ingenstans. Det kändes inte rikigt trovärdigt.