Postanvisningen

Senegalesisk-fransk film från 1968 i färg om den arbetslöse, godhjärtade patriarken Ibrahim som får en postanvisning från sin systerson i Paris innehållande 25 000 francs. Ryktet sprider sig snabbt inte bara till hans två fruar utan till stora delar av omgivningen som alla snart vill ha en del utav kakan.

Problemet är bara det att för att Ibrahim ska kunna hämta ut pengarna krävs först en giltig ID-handling och för en giltig ID-handling krävs först en godkänd födelseattest. Något Ibrahim saknar. Han irrar allt mer förtvivlad runt i ett korrupt Dakar på jakt efter de rätta handlingarna men utan att lyckas, allt medan skulderna hopar sig. Frustrationen växer och han blir motvilligt varse hur lögnaktighet och girighet lönar sig i det urbana samhället, och som en konsekvens blir han alltmer bitter och cynisk.

Filmen kan ses som en slags allegori över de gemensamma problem som många afrikanska länder brottas med när det kommer till hur andras bistånd och välvilja leder till en alltmer intrikat korruption och ett samhälle där lögn, brott och girighet lönar sig i motsats till sanning och givmildhet.

Vad jag förstår anses filmen vara en afrikansk klassiker och det beror nog dels på att den är en av de tidigaste långfilmerna gjorda av en afrikansk regissör, men också på att historien i sin enkelhet förmår belysa en viktig och ständigt aktuell fråga.