Såg en israelisk dokumentär på svtplay från 2021 som hette Grossman - författare mellan krig och fred . Länk till dokumentären på IMDB .

En av de saker jag reagerade på var hur Grossman bjuder in många (alla?) av sina översättare till ett seminarium där de vad jag förstår bland annat går igenom de frågor som översättarna brottas med i sin översättning.

Grossman uttrycker i dokumentären att han betraktar dessa översättare som sina förlängda armar och således månar om relationen med dem. Därtill ligger det ju också i hans intresse att översättningarna av hans böcker blir så bra som möjligt. Det slog mig därför att detta sätt att etablera en relation med sina översättare borde vara norm för författare, men ändå har jag aldrig hört talas om något liknande.