Var på konsert i kväll inrymd i ett tält modell större som placerats i slottsparken, bara några hundra meter ifrån där jag bor. Det var den pakistansk-amerikanska artisten Arooj Aftab som uppträdde och i Malmöfestivalens programblad lät hon som det mest spännande inslaget i årets upplaga.

I konsertens inledning sjöng hon på engelska, och jag associerade till namn som Beth Orton och Leonard Cohen, men med mer jazziga inslag. Hon övergick sedan alltmer till att sjunga på urdu och gå djupare in i den sydasiatiskt klassiska musiken, fast ackompanjerad av kontrabas, gitarr och slagverk hämtade från världsmusik-influerad jazz (tänk Charles Lloyd), snarare än de traditionella instrument (sarod, sitar, harmonium och tabla) som vanligtvis associeras med sången.

Under den drygt timslånga kvällskonserten lyckades hon skapa en närmast hypnotisk stämning som förstärktes av den djupblå, dimmiga ljussättningen där det stundtals var svårt att skymta bandmedlemmar bakom henne.

Arooj Aftab

Med sin melankoliskt klingande röst varvat med mer lättsamt mellansnack fick hon verkligen publiken med sig och alla satt som hänförda av hennes röst. Det var också förvånansvärt många med sydasiatiskt ursprung i publiken vilket hon fällde en uppskattande kommentar om, samtidigt som hon var på vippen att säga något mer dräpande om vita, men avhöll sig från det vilket nog var klokt.

Festivalens premisser medförde dessvärre att inget extranummer tillkom vilket var synd för det hade säkert kunnat blivit något alldeles särskilt i den stämning som rådde där inne.

Jag ska försöka att se henne fler gånger för det var en konsertupplevelse utöver det vanliga. Det sätt på vilket hon integrerar den sydasiatiskt klassiska musiken och jazzen i olika skiftningar känns såväl nydanande som tidlöst och hennes karriär ska bli spännande att följa.