Det frågar sig Niklas Wahllöf i dagens DN i en text som jag tycker träffsäkert synliggör och punkterar det vitt utbredda fenomenet att markera social status genom att redogöra för sina kulinariska vanor och preferenser. Bottnar det inte blott i avund och missunnsamhet från min sida då? I någon mån kanske, men min erfarenhet säger mig samtidigt att det på ytan allra mest belevade ofta har en bismak av självbedrägeri.