Jai Hamid Bashir läser ur sin debutdiktsamling Desire/Halves som släpptes för bara några dagar sen på Nine Syllables Press:

Det var en dikt av henne i Image Journal som fick upp mina ögon för hennes poesi, Haptics of Blue, och jag har nu beställt hennes debutdiktsamling från förlaget. En av dikterna som hon läser i YouTube-klippet heter The Strangers och har tidigare publicerats i Amsterdam Review .
  Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag gillar med hennes poesi, mer än att hennes röst känns genuin och hennes glöd äkta. Hennes sydasiatiska rötter och de erfarenheter de gett upphov till bidrar också till mitt intresse eftersom jag har en förkärlek för den kultursfären. Om jag ska försöka att bättre sätta ord på vad som fängslar mig så tycker jag att Jai Hamid Bashir genom sitt hängivna uttryck och sin identifikation med poesin som väsen förmår inte bara levandegöra sina egna erfarenheter utan även få poesin som konstform att kännas mer attraktiv och angelägen. Hennes internet-persona får mig också att associera till Olga Ravns GIF-blogg och dess humoristiskt, tankeväckande sätt att gestalta vad som rör sig i en ung, skapande och litteraturälskande kvinnas huvud.