Isabella Nilsson har skrivit några understreckare i SvD som är mycket läsvärda. Bäst tycker jag om hennes senaste där hon diskuterar Fernando Pessoas “Orons bok” och Michel Houellebecqs ”Hålla sig vid liv”. I den essän fullständigt briljerar hon med sin svartsynta språkekvilibrism. Här är ett kort utdrag:

Så fort jag gör misstaget att lämna min lägenhet utsätter omvärlden mig för så höga halter toxisk positivitet att mitt hjärta troligen skulle ha stannat om jag inte så förutseende skyddat det med utrivna boksidor som strålningssäkra sköldar i bröstfickan. Det kan naturligtvis inte vara vilka utrivna boksidor som helst, nota bene, bara vissa författarskap har de glättighetsavvisande egenskaper som krävs för att hålla mig oskadd till och från närbutiken. Misantroper som Samuel Beckett, Emil Cioran och Thomas Bernhard funkar självfallet utmärkt. Även melankoliker som Fernando Pessoa gör jobbet. Romantikerna däremot går fetbort.

Isabella Nilssons understreckare:

För SvD:s räkning har också Karin Thunberg gjort ett reportage om henne i samband med att “Nonsensprinsessans dagbok” kom ut.