Fredrik Sjöberg recenserade Peter Gärdenfors nya bok om AI i SvD i höstas och drog då slutsatsen att det inte är AI som vi ska frukta utan den (sedvanliga) dumheten och att bästa motmedlet utgörs av det fysiska, mellanmänskliga mötet:

Den som kommunicerar via text kan inte vara säker på att en människa finns i andra änden. Även röster går att imitera, snart nog även videosända ansikten. Vill man vara säker får man träffas och fika ihop. Konditoribranschen är framtiden.

Lustigt nog är Ulf Danielsson i en nypublicerad essä om AI i DN inne på samma linje och förordar muntliga prov och salstentor som nödvändig åtgärd mot efterapandets fördumning. Likheterna slutar inte där utan även Danielsson avslutar sin text med att ge sin syn på vari framtiden består — här med fokus på undervisning — och då låter det så här:

Jag torkar av den svarta tavlan med en våt svamp. Mina svarta byxor är fulla av kritdamm men jag känner mig ändå upplyft. Jag rätar på ryggen. Detta är framtiden.

Är det en tillfällighet att två svenska naturvetare i sextioårsåldern med en förkärlek för folkbildning får något nostalgiskt i blicken när AI kommer på tal?