James Wood beskriver i LRB1 sin upplevelse av Eton och den “anda” som svävade över den på ett sätt som jag så starkt kan identifiera mig med, även om Eton med sin betydligt längre historia och det faktum att den är brittisk gör att Lundsberg ter sig som ett Eton light på väldigt många sätt, men ändå. Det är förvånansvärt mycket som liknar det han beskriver och den “lundsbergsanda” som man fostrades i där.

‘Effortless superiority’ var etos och historieboken med stort H var Heaven’s Command, första delen i Jan Morris trilogi om ‘the rise and fall of the British Empire’. Denna ‘effortless superiority’ menar Wood präglar flera av de ‘Etonists’ som idag har betydande positioner i Storbritanniens maktcentrum. Såväl David Cameron som Boris Johnson gick där, även om Boris kom dit genom ett King’s Scholarship (liksom Wood’s bror).

Hur som helst tillhör de en privilegierad klass vars tillgångar funnits där i generationer (deras fäder och förfäder läste också vid Eton); de har aldrig behövt och lär aldrig behöva känna av någon ‘decline’; de tycks se sin och kanske även Storbritanniens ‘effortless superiority’ som självklar, och de tycks också känna ett starkt släktskap med andra ‘Etonists’ som är fostrade i samma anda.

Men den bekymmersfria, priviligierade tillvaro som de har förmånen att leva i är inte den verklighet som de allra flesta britter idag upplever och har erfarenhet av. Och hur ‘Great’ Britain var och är, nu när det romantiska skimret kring imperiet lagt sig och genomlysts av till exempel Sven Lindqvist (som Wood nämner) och Brexit står för dörren, det är en inte oväsentlig fråga. Det lättvindiga sätt som David Cameron och Boris Johnson fattar beslut och kommunicerar, tycks Wood mena, är till viss del ett uttryck för den ‘effortless superiority’ de är fostrade i, men frågan är hur lämplig och ansvarstagande den andan är för politiska ledare av idag.


  1. Wood, J., 2019. Diary. London Review of Books [Online] vol. 41 no. 13 pp. 36-37. Available from https://www.lrb.co.uk/v41/n13/james-wood/diary↩︎