Spegelskärvor

Lars Gustafsson skriver i Spegelskärvor om hur han sent omsider insett hur djupt han påverkats av sina biologilärare. Det som de lärde ut beskriver han som “värdet av en detaljerad naturiakttagelse” eller “betydelsen av att se detaljer”, och han ger exempel på att det gällde att (s. 5):

se den skillnad i stjärtens siluett som skilde den ena sortens hök från den andra, den chokladfärgade undersida som skiljer den läckra snöbollschampinjonen från den livsfarliga vita flugsvampen.

Boken utgör också, med otaliga exempel, en hyllning till detaljen. Enligt författaren bygger den småprosa som samlats i boken på “en sådan uppmärksamhetsprincip”. Vidare skriver Gustafsson om hur de olika korta prosastyckena som utgör boken är “tänkta som logiskt oberoende av varandra” och vidare (s. 5):

De avbildar ingen livsåskådning, de utgör inte heller steg i ett resonemang. Jag tänker mig dem som skärvor av en spegel utslagna över ett stort golv, och var och en envist speglande sin detalj.

Jag fängslas av det han skriver om detaljerna och skärvorna men jag skulle säga att han dessa skärvor till viss del faktiskt står i ett förhållande till varandra; att de går att lägga i mönster och därigenom kan knytas till varandra och att det är just denna koppling som de olika skärvorna har till varandra som utgör en del av syftet och som gör bilden än rikare än om man bara betraktar dem som oberoende av varandra. Men även om Gustafsson tänker sig skärvorna som “logiskt oberoende” så skriver han på nästa sida (s. 6):

Behovet av att skapa sammanhang i allt vi skriver bygger inte sällan för oss författare ett självpåtaget fängelse och det känns ibland som ett steg mot en djupare sanning att uppge alla kongruensens ambitioner.

När han pratar om ett “självpåtaget fängelse” och att det bara “känns ibland” som en djupare sanning läser jag in att jakten på kongruens har ett kostsamt pris, och att det kanske inte alltid är mödan värd att som författare göra sig det besväret. Detta är intressant. Det beskriver egentligen skillnaden mellan fragment/skärvor och idéer (som är det som en Zettelkasten är uppbyggd kring och där syftet är att de små tankarna tillsammans ska forma en större helhet). Kan ett fragment ha ett värde i sig utan ett större sammanhang? Idealet är väl att fragmentet utgör ett mikrokosmos som speglar ett makrokosmos.