Czesław Miłosz skriver i dikten Snabba steg om hur han som 88-åring förvandlas till en 8-åring i drömmen1 (s. 26):

Snabba steg

Mina steg rör sig muntert i höstens mörka parker,
med nedfallna barr och lövprassel längs gångarna,
och gläntorna under ekarna blir öde.
Då slocknar tevens blygrå öglor.

En sådan lätthet i stegen har jag aldrig haft,
om inte för längesen, en åttaårings morgon.
Lyft ovan marken, drucken av ljuset,
hejdar jag inte mina steg i luften.

Illvilligt möter mig min nakna vakenhet.
På dagen linkar jag med käppen, astmatisk.
Men natten tar mig med på långväga resor
och där finns, som i början, en ny värld, extatisk.

Dikten är egentligen en smula banal kan tyckas, men det är just erfarenheten av att själv ha varit barn och sett på världen med så självklara ögon som gör dikten till poesi, som gör att jag har nära till identifikation och till att jag fylls av en melankolisk men ändå varm och tacksam känsla över att få vara människa, att få finnas till och att en gång även jag ha upplevt en åttaårings morgon.

Milosz slår ofta an ackord på dessa strängar och det som i hans fall bidrar till att dikterna blir så bitterljuvt vackra är också vetskapen om hans ålder och den närmast osannolika resa han har varit med om under sitt liv. Som översättaren Anders Bodegård skriver i efterordet1 (s. 111):

Många vill fånga Czesław Miłosz i ett ord, inte minst nu när han är borta. […] Själv har jag betecknat honom som “en flod som far fram i en osedvanlig fåra genom tid och rum”. Nu vill jag byta element och tänker på honom som “vägar”, “stigar” över jorden. Och samtidigt tycks han i DET också vara på andra sidan. Han lever inte längre på jorden, men med sina dikter komponerar han en bestående närvaro.


  1. Czesław Miłosz (2000): Det, Brombergs. ↩︎