Anna Axfors skriver i Kvartal om värdet i att intressera sig för litteratur på riktigt och inte bara för litteraturvärlden med dess kotterier och positioneringar:

Måste man då vara intresserad av litteratur på riktigt, som kritikerna i Gästabudet menar? Ja, för sin egen skull – och inte då för att optimera sig eller ta ett kliv i sin personliga utveckling, utan för att få sinnesfrid. Att gå in i Narnia är den högsta formen av self-care. Men om porten dit blivit omöjlig att hitta så är det inte unga poeters fel, utan samtidens acceleration och stress, och detta blir inte bättre av att förlagsarbetare säljer ut litteraturen till en ytlig litteraturvärld, och att kritiker hoppar på det. För litteratur och litteraturvärld är olika saker, jag gillar båda – men vissa har faktiskt som jobb att upprätthålla skillnaden.

Hon hänvisar i sin argumentation till en long essay i Granta av Christian Lorentzen med titeln Literature without literature där han beskriver samtiden som…

an age when literary discourse is in flight from the literary, in favor of the personal, the political, or, more often, the consumerist and careerist, in favor of thinking about systems instead of individuals, which is to say writers.

Stöd för denna tes hämtar Lorentzen främst hos John Guillory och hans bok Professing Criticism som beskriver “the emergence of literary criticism as a discipline embedded in the university” (Lorentzens ord). I detta verk redogör Guillory enligt Lorentzen för hur den akademiskt grundade litteraturkritik med tiden fått en allt större upptagenhet vid litteratur skriven efter andra världskriget (till priset av att äldre litteratur nedprioriterats) samt fäst sig alltmer vid analys av metod hos litterära verk snarare än analys av innehåll.

Det som Lorentzen argumenterar för i sin essä är att den litterära diskursen först och främst bör utgå från kritikerns läsning och upplevelse av det litterära verket snarare än något annat mer perifert. Beträffande vad som utmärker litteraturens särart och värde i förhållande till vetenskap skriver Lorentzen så här:

One of the reasons we read literature is to experience the author’s purchase on society and to see how it corresponds with our own. Literature’s perennial advantage over sociology is that it can do this through the means of irony, paradox, and beauty. It is not restricted to the empirical, it is free to invent, it has recourse to fantasies that are truer than real life. It is less enamored with disclosing the obvious. The greater the novelist, the richer the picture of the world depicted within it, but also the more resistant the work becomes to being reduced to sociology.

Den stora litteraturens kraft och styrka, tycks Lorentzen mena, är just att den inte så lätt låter sig tolkas som ett uttryck för ett sociologiskt eller psykologiskt fenomen, utan att den innehåller en mångtydighet där även ironi, paradoxer och skönhet bereds plats. Till skillnad från vetenskapen som kräver ett allvar och en förklaringsmodell.

Lorentzen betraktar läsning som såväl en social som solitär aktivitet, men betonar samtidigt att läsning som solitär aktivitet utgör en relativt ny företeelse i människans historia som från början betraktades med skepsis då den kopplades samman med amoraliska aktiviteter som onani. Han antyder också att läsandet som solitär aktivitet i viss mån fortfarande betraktas med skepsis, åtminstone i en amerikansk kontext med det förhållande till litteratur som dominerar där:

In my experience, most Americans are hostile or indifferent to reading and glad to have gotten done with it in their schooldays if they did it all. They prefer the pleasures of sport, television, and various online distractions. And why not? Those things are fun and mostly painless. In an anti-intellectual country, reading books at all says more than enough about you, and you already know this because the rest of them don’t let you forget it.

Vi läser för vårt nöjes skull, menar Lorentzen. Men han menar också att nöjet att läsa litteratur inte kommer utan motstånd utan kräver sina uppoffringar då belöningen och tillfredställelsen läsandet skänker oss…

are often only gained at the expense of pains: the initial pain of learning to read, the pain of understanding difficult books, the pain of grasping the literary history from which books emerge, the pain of looking at something we can’t yet comprehend though we know we could, the pain of examining the nature of our own pleasure.

Och kanske, menar han, är det just detta motstånd, denna smärta som skapat en utveckling med ett litteraturfokus och en litterär diskurs…

that turn our eyes away from the pleasures of literature to the disenchanted explanations of political economy, to the suspicions of paranoid reading, to the preening pondering about what the books we enjoy say about us rather than what they say to us.

Det avslutande stycket i Lorentzens essä är så välformulerat att jag här återger det i sin helhet:

Life is lonely, painful, and punishing. On behalf of the freelance book reviewer/London litmag office/Downtown Manhattan scene superorganism that speaks through me, I assert that reading and writing are best done in perfect solitude; that sometimes what you read and what you write should be kept a secret; that when you’re by yourself popularity doesn’t matter, nor does money, nor does fame, nor does status; that when you are a teenager and you have shut yourself into a room to read Kafka for the first time, your parents and your little sister should stop knocking on the door because you are turning into something else, something they will never understand.

Uppdatering 5 oktober 2024

Snubblade över några texter som Gästabudets representanter skrivit i ämnet. Här en text av Mikaela Blomqvist och här en text av Lyra Ekström Lindbäck i vilken hon skriver följande:

För de flesta av oss är det självklart att inte låta behovstillfredsställelse och avkastning styra när vi uppfostrar våra barn. Vi vill att de ska läsa, upptäcka naturen och forma meningsfulla relationer med andra. Vi vill begränsa deras skärmtid och variera deras kost. Vi vill lära dem att skilja på gott och ont och att reflektera över och uttrycka sina känslor.
  Detta är bildning. Detta är kultivering. Det är vad som gör livet stort och sant och innerligt, det är vad det innebär att vara människa. Konsten och teorin är svår ibland, för att det är svårt att vara människa. Kulturen är berusande och bekväm ibland, för att det är underbart att leva. Alla framstående samhällen genom historien har låtit sin kultur både smaka och kosta.
  När det kommer till våra barn finns det ingen tvekan. De ska formas till de bästa av människor. Det är bökigt och krävande, men det handlar inte bara om vad som är praktiskt. Det handlar om civilisation.

Ekström Lindbäck tycks därmed mena att en människas läsande av kvalitetslitteratur gör henne mer civiliserad. Kanske stämmer det, men jag känner mig inte helt övertygad.