Att redan sakna ett ögonblick medan det fortfarande pågår. Så kände jag då och lyckan och saknaden sitter fortfarande i kroppen som ett fysiskt känslominne. Men det blir vagare och vagare i konturerna och det har ändå bara gått en vecka.

Önskar att det fanns ett fotografi som kapslade in ögonblicket. Men att där och då ta fram kameran hade inte det liksom skapat en distans till den starka känsla av närvaro jag kände? Den där upprymda känslan av kärlek och längtan på samma gång hade den infunnit sig lika starkt då?

Nej, förgänglighetens lycka ligger nog i att den inte går att bibehålla, men jag önskade så innerligt då liksom nu att jag hade kunnat bevara den stunden för evigheten.