Isländsk film med Sverrir Gudnason i en av huvudrollerna. Filmen skildrade med inslag av surrealism och svart humor en familj med tre barn där mamman i familjen tröttnat på och känslomässigt lämnat pappan som är fiskare och därför borta mycket, men där han desperat och uppgivet om vartannat försöker få henne tillbaka.

Det fanns i säväl surrealismen som den mörka humorn drag av Lars von Trier och jag tänker då särskilt på hans Antichrist. På gott och ont var filmen mycket dialogdriven vilket gjorde att tempot ibland drogs ner väl mycket. Samtidigt var dialogen välskriven och skickligt gestaltad och fångade den interna värme och uppsluppenhet som kan finnas internt inom en familj, vilket också gav filmen en gemytlig lunk.