Marguerite Duras och Yann Andréa. Foto: Dominique Issermann

Av en slump fann jag boken liggande underst i en hög på franska bokhandeln här i Lund. Är ju lite såld på Duras som så många andra och minns artikel om Yann Andréa i Purple som jag tror hade rubriken L’Homme Atlantique om jag inte missminner mig. En fängslande historia om hur han som stor beundrare, närmast besatt av hennes böcker och filmer, sökte upp henne och hur de kom att tillbringa många år tillsammans i slutet av hennes liv.

Kände inte till att han skrivit en bok om relationen till henne, åtminstone kom jag inte ihåg det, men när jag såg namnet Yann Andréa1 blev jag nyfiken och kände mig tvungen att slå till. Har hunnit drygt halvvägs nu och det här är tankarna så långt:

I början så härlig, så stor igenkänning i att läsa De små hästarna och Campari, bitter Campari. Att minnas hur jag också blev frälst (även om den inte boken var den första jag läste av Duras). Hur jag i Tyrislöt läste och suktade efter Campari och tog mig till en bar i Norrköping så fort jag kunde för att jag bara var tvungen att känna smaken av det som de drack där i värmen. Något jag nog aldrig nämnt för någon. Har inte haft nån att prata Duras med.

Och att då läsa att Yann kände detsamma och gick till en bar i Caen flera decennier tidigare. Häftigt, som sagt, så stor igenkänning. Lite som att läsa om Snow Cream i Dar es Salaam i Per Hagmans senaste. Men snart blir det i läsningen så tydligt hur Yann Andréas sätt att skriva är så Duraskt, alltför duraskt, närmast parodiskt. Initialt får det mig att tänka att han andas som henne, Duras, i samma långsamma andetag, med samma omtagningar. Men medan Duras skriver med ett själfullt allvar upplever jag att Yann Andréa inte har så mycket att säga, utan det känns som att han kan syntaxen men att semantiken där bakom ekar tomt.

Så jag tröttnar lite, men så mot slutet, i beskrivningen av Duras sista tid i livet och hur de då levde som i symbios, tar texten tag i mig igen. Som helhet håller det dock inte riktigt utan jag slår igen boken med viss besvikelse och en känsla av sorgsenhet över att Yann Andréa tycks så jag-svag, så vilsen, för vem är han egentligen utan Duras vid sin sida?


  1. Yann Andréa (1999): Cet amour-là, Pauvert. ↩︎